När Konjunkturinstitutet, KI, levererar en uppdaterad bedömning av det ekonomiska läget en dryg månad innan valet skulle det kunna vara en tidig julklapp för finansministern. För Magdalena Andersson (S) blev det dock inget större beröm från myndigheten den här gången heller.
Sveriges ekonomi går visserligen bra, med ökad konsumtion, ökad sysselsättning och sammantaget en stark tillväxt. Detta gör att BNP-tillväxten för hela 2018 revideras upp av KI till 2,6 procent, från 2,4 procent i juniprognosen. Överskottet i de offentliga finanserna som uppstått har dock ingenting med regeringens finanspolitik att göra, konstaterar KI. Det är i stället högkonjunkturen som ligger bakom den starka ekonomiska utvecklingen.
Att finansminister Magdalena Andersson fört en expansiv finanspolitik är något hon fått höra av både rådgivande myndigheter och oppositionen. Det generösa strösslandet med bidrag, inte minst i valårsbudgeten, gör att KI uppskattar det strukturella sparandet för 2018 till nära noll. För att nå överskottsmålet krävs därför att regeringen, vilken den nu blir, för en återhållsam finanspolitik direkt efter valet. Under hela nästa mandatperiod bedömer KI att utrymmet för ofinansierade reformer blir sammanlagt ungefär 110 miljarder kronor, vilket är 25-30 miljarder för varje budget.
Att se till att spara när pengar rullar in så att man slipper svälta i sämre tider är en princip som är självklar för många. Särskilt när man förvaltar andras pengar. Det är också förutsättningen för att överskottsmålet ska fungera. Men statsminister Stefan Löfvens (S) regering har i stället haft en annan filosofi och alltså valt att spendera även i högkonjunktur. Det höjda barnbidraget och andra stora som små utgifter har nu resulterat i att en eventuell ny regering får ta emot statsfinanser med stora sparkrav.
Magdalena Andersson låter sig dock inte nedslås av vad man kan tycka är ett underbetyg från KI. 110 miljarder kronor kan läggas på kommuner och landsting och göra stor skillnad i välfärden, påpekar hon för TT (7/8). Hon har visserligen inte fel i att välfärden behöver mer resurser, även om behoven är stora också i de direkt statliga ansvarsområdena rättsväsende och försvar. Men det faktum att finansministern direkt talar om ytterligare utgifter är oroande.
Någon form av ansvarskänsla från Magdalena Andersson hade varit välkommet, med tanke på de sparkrav som väntar efter valet. Det ofinansierade reformutrymmet hade kunnat vara betydligt större än 110 miljarder om hon sett till att spara tillräckligt mycket under den ihållande högkonjunkturen. Överskottsmålet går som väl är fortfarande att nå, men om Magdalena Andersson får fortsätta som finansminister är utsikterna för detta väsentligt sämre.