I dag ska riksdagen rösta om finansieringen av statligt sanktionerad public service, vilken föreslås bli tvingande. Förslaget innebär att den som har en beskattningsbar inkomst ska betala en procent av denna till SR, SVT och UR – dock med ett tak på drygt 1 300 kronor per person för 2019. Avgiften som tidigare gick att undvika genom att kasta ut sin tv blir nu ofrånkomlig för alla som är myndiga och tjänar pengar. Förslaget motiveras med att public service är en ”kollektiv nyttighet som gynnar alla medborgare”, och därför ska alla vara med och betala.
En av anledningarna till att avgiften blir tvingande är att allt färre betalar den nuvarande radio- och tv-avgiften. Få tycks ha slagits av att människors ovilja att betala kan bero på ett legitimt missnöje med vad de får för sina pengar. Det finns nämligen all anledning att kritisera programmen för att både gå utöver det public service huvudsakligen bör sända och för att ha en politisk slagsida åt vänster.
För att säkra den ”kollektiva nyttighet” som är en förutsättning för att på något sätt rättfärdiga en tvångsmässig avgift bör public service-utbudet bli smalare. Det finns ingen anledning att sända underhållningsprogram som kommersiella aktörer kan göra lika bra eller bättre. I stället bör fokus vara på det som inte bär sig på marknaden men som ändå är motiverat erbjuda. Det gäller till exempel samhälls- och vetenskapsprogram, nyheter med lokal bevakning och ett grundläggande syfte att trygga vårt språkområde.
Det råder en slående enighet i riksdagen om den nya avgiften – bara SD är emot. De borgerliga politiker som i andra frågor försvarar människors frihet att själva bestämma över sina intjänade pengar har uppenbarligen haft tankarna på annat håll.