Islamiska staten har varit notoriskt svårfångad – är det en stat, en organisation eller en sekt? Redan omkring namnet har förvirring uppstått. När Islamiska staten nu har blivit det största terrorhotet i Europa, blir bilden ännu mer sammansatt. För IS i Europa är inte – som man kanske hade kunnat tro – en tillflyktsort för företrädesvis unga män som har upplevt en religiös väckelse eller omvändelse.
Snarare är det gemensamma för dem som har begått attentaten i Paris och Bryssel att de har en kriminell bakgrund. Till tyska tidningen Die Zeit uppger fransk och belgisk polis att IS-kalifen Abu Bakr al-Baghdadi finner alltfler anhängare bland tjuvar, narkotikahandlare och småbossar i den undre världen. Och kriminaliteten upphör inte när intresset för religiös fundamentalism uppstår. IS-anhängarna finansierar sina terrorresor till det självutropade kalifatet genom inbrott och droghandel. Det här är enligt expertisen något nytt, något som skiljer IS från tidigare hot som al-Qaida där det fanns en ”fundamentalism i terrorn”. Nu talar man om en ”islamisering av kriminaliteten”.
För de myndigheter som ansvarar för att stoppa terrorresor och motverka terrorhot i Europa innebär denna utveckling nya utmaningar. En sådan utmaning är att de nya anhängarna är en grupp som, till skillnad från exempelvis radikaliserade högskolestuderande, redan har viktiga kompetenser. De vet hur man får tag på vapen, hur man kommunicerar på ett sätt som undgår upptäckt och var man kan hålla sig gömd. De vet hur nätverk fungerar, med solidaritet och ömsesidigt beskydd.
En annan är att de är svåra att identifiera såsom IS-anhängare, och deras terrorresor därmed svåra att förhindra. Mycket av diskussionen om terrorresor utgår från att jihadresenärerna går att identifiera, att de utmärker sig och gör sig kända.
Men enligt den tysk-egyptiske statsvetaren Asiem el-Difraoui rör det sig i allt högre grad om unga män för vilka vägen till det storskaliga våldet inte ens går via religionen längre. De går direkt till det heliga kriget utan att passera islam. ”Dessa män har ingen aning om islam. Man kan säga att de är fullständigt okunniga i religiöst avseende, i motsats till den äldre generationen och till troende muslimer”, säger el-Difraoui. Det är inte heller islam som skapar mening i deras liv, utan grupptillhörigheten och våldet. ”De sysselsätter sig överhuvudtaget inte med religiösa frågor.”
Detta skapar i sin tur en tredje utmaning: det finns inget etablerat sätt att ta sig an jihadister med denna bakgrund. Avradikalisering kan fungera om en person har kommit till övertygelsen att hans eller hennes religiösa tro kräver våldsdåd; man kan då försöka övertyga personen om att någon sådan koppling mellan tro och agerande inte alls föreligger. Man kanske till och med – med hjälp av mer moderata förebilder – kan övertyga personen om att hans eller hennes tolkning av religion är extrem och ohållbar.
Men för personer vars religiösa engagemang och intresse inskränker sig till den senare delen, det vill säga våldsdåden, och som i övrigt redan har hamnat på kant på samhället har sådana metoder begränsad potential.