Om Alliansen vinner valet lägger de ned Arbetsförmedlingen. Myndigheten har misslyckats med att para ihop arbetslösa med arbetsgivare och att se till att de arbetslösa är aktiva i jobbsökandet. Det skriver Alliansledarna i en artikel på DN Debatt (3/4).
Att Arbetsförmedlingen inte fungerar som den ska har nog inte undgått någon. Den är en av Sveriges dyraste myndigheter, och tycks bara växa. Förra året hade myndigheten 14 000 anställda och administrerade nästan 80 miljarder kronor – vilket är nästan fyra gånger så mycket som Polismyndigheten. En tiondel gick till själva organisationen, medan de stora utgiftsposterna var de utbetalningar av exempelvis a-kassa och aktivitetsstöd som myndigheten administrerar.
Det grundläggande syftet med myndigheten – att förmedla jobb – uppfylls inte. Personalen ägnar mer tid åt administration än företagskontakter. En genomsnittlig arbetsförmedlare förmedlar högst ett jobb i månaden. Arbetsförmedlingen är även den myndighet som har lägst anseende hos allmänheten.
Det duger inte. Alliansens förslag att öppna upp själva förmedlingen av jobb för fler aktörer – och att ersätta Arbetsförmedlingen med en mindre myndighet med ett mer renodlat uppdrag att bedöma arbetssökandes behov, följa upp arbetssökandes rättigheter och skyldigheter samt följa upp och utvärdera de fristående aktörerna – är därför välkommet. Det ska kombineras med ett ersättningssystem som premierar riktiga anställningar och ger högre premie för arbetssökande som står långt ifrån arbetsmarknaden.
Det finns flera framgångsrika exempel att inspireras av. Australiens reform från år 1998 med vilken privata och offentliga aktörer konkurrerar på lika villkor är ett sådant. Detta halverade kostnaderna och trefaldigade effektiviteten.
Dagens problem är naturligtvis inte bara myndighetens fel – vilket Alliansledarna även poängterar. Kritiken mot Arbetsförmedlingen är inte sällan förenklad. I verkligheten måste uppgiften att förmedla jobb prioriteras bort till förmån för att rusta arbetssökande för att kunna söka arbeten. Myndigheten har explicita direktiv att prioritera personer som befinner sig långt ifrån arbetsmarknaden. Det får naturligtvis effekter, inte minst när nästan hälften av de inskrivna i etableringsuppdraget saknar gymnasieutbildning.
Alliansens förslag skulle med stor sannolikhet förbättra och effektivisera förmedlingen av arbete. Det grundläggande problemet kommer man dock inte ifrån lika enkelt.
Sveriges sammanpressade lönestruktur har länge hållit människor utanför arbetsmarknaden – än mer i dag, när en tiondel av de utrikes födda endast har utbildning som inte motsvarar grundskolekompetens. Många av dem som i dag står utanför arbetsmarknaden gör det därför att de helt enkelt inte är produktiva nog. Inte ens med hundraprocentigt subventionerade anställningar lönar det sig för företagen att anställa dem.
Det är den stora ödesfrågan för svensk integration – och på den har inget parti i dag ett tillfredsställande svar.