I frågan om inrikespolitiska låsningar torde Libanon ha något slags rekord. Sedan maj 2014 står landet utan president trots att drygt 40 försök har gjorts att samla de folkvalda till en omröstning. Som om inte det vore nog, måste man också komma överens om hur en ny regering ska bildas och vilka regler som ska gälla för ett nytt parlamentsval.
I veckan inleddes samtal mellan landets politiska ledare under ledning av det icke-fungerande parlamentets talman men bedömningarna på förhand lät inte särskilt lovande. Talmannen själv uppgav att chansen till framgång i samtalen låg någonstans mellan 0 och 100 procent.
Libanesisk inrikespolitik har förvisso alltid varit komplicerad, men nu försvåras saken dessutom av oron i regionen och av flyktingkrisen i spåren av kriget i Syrien. Libanon är det land i världen som har tagit emot överlägset flest flyktingar i förhållande till den egna befolkningens storlek.
På sätt och vis har landet klarat krisen betydligt bättre än vad många förutspådde. När det sekteristiska kriget i Syrien utbröt lyftes risken för spridning till Libanon fram – helt logiskt eftersom länderna är nära förbundna och samma konfliktytor finns representerade i det libanesiska samhället.
Men i Libanon finns samtidigt en djup erfarenhet av krigets fasor. ”Minnet av landets eget katastrofala inbördeskrig lever fortfarande och detta har varit en viktig återhållande faktor”, skriver Mellanösternexperten Julian Barnes-Dacey vid tankesmedjan European Council on Foreign Relations. Snarare än att politisera krisen och exploatera den inrikespolitiskt menar Barnes-Dacey att de viktiga aktörerna ”tyckts ha kommit överens om att frysa den inre kraftmätningen”. Även de viktiga regionala aktörerna Iran och Saudiarabien, som annars gärna deltar i den libanesiska inrikespolitiken, tycks ha kommit till slutsatsen att lugn är att föredra.
Allt är dock kanske inte statsmannamässigt omdöme. Den inrikespolitiska stabiliteten bygger också till dels på att tillräckligt många tjänar på att den upprätthålls snarare än att kaos utbryter. Dagens politiska system är inte bara bristfälligt. Det är också lukrativt i så måtto att politiska ledare kan knyta väljarna till sig genom distribution av olika fördelar, så kallad klientelism, utan vidare hänsyn till allmänna behov och önskemål.
Ur det perspektivet framstår det lugn – eller dödläge – som nu råder som bedrägligt. Den politiska eliten har visat sig allt mindre förmögen att klara av grundläggande samhällsfunktioner som avfallshantering och infrastruktur. Flyktingkrisen har dessutom, även om statens ansvarstagande har varit begränsat, inneburit en mycket stor ekonomisk påfrestning. Enligt Världsbanken uppgick kostnaden enbart under 2015 till 5,6 miljarder dollar.
Samtidigt innebär det politiska systemet i praktiken att partierna isoleras från konsekvenserna av det allmänna missnöjet. ”Liksom på andra håll i regionen riskerar brister i det politiska systemet att skapa en bördig grogrund för extremistiska ideologier”, skriver Barnes-Dacey. Den förvånande stabiliteten på kort sikt kan således lägga grunden till betydande instabilitet på längre sikt.