I torsdagens GA menar Marcus Birro att jag ”gör hätska utfall” och att ”det vilar något unket stalinistiskt över domprostens retorik”. Han skriver att jag går i ”ledband” hos kyrkans ledning och vill ”tysta oliktänkande”, att det jag skriver är ”djupt ohederligt”. Själv föredrar jag att diskutera sakfrågan. Birro skriver något positivt om Svenska kyrkan och lägger sedan till: ”Däremot är det min uppfattning att ledningen för en sådan kyrka bör vara tydligt kristen”.
Jag vet inte vad Birro lägger in i begreppet ”kristen”, men beskyllningen är besynnerlig. Kyrkan möts av kritik när hon engagerar sig i flyktingfrågan, hissar Prideflaggan, samlar sig i ett klimatengagemang och söker relation med andra religioner mm. Den kritiken måste kyrkan leva med för det är hennes kallelse. Kyrkan lever sitt liv i gudstjänst och tillbedjan, i solidaritet med de mest utsatta; de fattiga, de som lever i våldets värld, barnen, framtida generationerna och den skapelse som vi misshandlar med vår livsstil.
Birro återkommer till sin kritik av ärkebiskopen för att hon inte tagit avstånd från det bestialiska mordet på den franska prästen. Hon är ”alltför ljum”. Påstående som Birro nu upprepar blir alltmer besvärande för honom och för den tidning som publicerar hans text. I DN 8/8 är ärkebiskopen återigen tydlig i sitt avståndstagande. Här är det inte upp till Birro att tycka vad han vill – här finns det fakta som motsäger honom.
Birro avslutar med att säga att ”höga ledare för Svenska kyrkan, offentligt och tydligt går ut och mer eller mindre dömer ut” initiativet ”Mitt kors”. Hur kan det gå så långt, undrar Birro och efterlyser mitt svar.
Detta är inte helt riktigt. Så här ligger det till: ”höga ledare” = en kommunikationschef, ”offentligt” = på hans personliga facebookkonto, ”dömer ut” = att kommunikationschefen ville problematisera kring frågan. Allt detta går att kontrollera.
Jag tror att de som anslutit sig till ”Mitt kors” genom att plåta sig iförd sitt halskors och lägga ut det har goda avsikter. Men det måste samtidigt redovisas att i kampanjens ledning finns personer som i det offentliga samtalet ofta ifrågasatt olika projekt som handlat om religionsdialog. En av dem är prästen Helena Edlund som bland annat arbetat med Sverigedemokraternas webb-tv. Titta gärna på inslaget ”Imam i Storkyrkan” där Helena Edlund agerar reporter och ifrågasätter imamens närvaro vid riksdagens öppnande 2011. Du hittar inslaget på Youtube.
En av de märkligare bidragen från Helena Edlund kom strax efter Anders Behring Breiviks massmord på Utöya. Hon skriver då en debattartikel i Kyrkans Tidning (augusti 2011):
”I kölvattnet efter tragedin i Norge, stämmer även kyrkan in i det politiskt korrekta kören. Objektivitet och källkritik läggs åt sidan och i vanlig ordning träder Svenska kyrkan in som en av islams allra starkaste försvarare.” Vilken kommentar efter massmordet genomfört av en högerextrem norrman!
Alltså: Det är gott att människor visar sitt kors. Samtidigt måste man få vara kritisk till ”Mitt kors”, dess upphov och dess grundare. Men jag tar inte avstånd – och inte Svenska kyrkan heller.
Vi ska inte bekräfta terroristernas svart-vita världsbild. Istället behöver vi mötas över trons gränser. Det är bara tillsammans med alla människor av god vilja som vi kan mota terrorn.