Lagom till FN-dagen den 24 oktober levererade moderaternas utrikespolitiska talesperson Karin Enström välkommen kritik av den globala organisationen (SvD 24/10). Det är bra att moderaterna utnyttjar FN-dagen till att kräva ett reformerat och moderniserat FN som bättre speglar hur världen ser ut i dag och inte hur den såg ut i ruinerna efter det andra världskriget.
Partiet föreslår bland annat ett demokratikrav för de länder som vill bli medlemmar i rådet för mänskliga rättigheter, för att stänga ute länder som Saudiarabien. Moderaterna vill även att folkrätten anpassas till hur dagens konflikter ser ut, där det sällan handlar om stater som för krig mot varandra utan oftare om icke-statliga aktörer som plågar civilbefolkningen.
Ryssland hävdar ju exempelvis att landet till skillnad från andra stater har legitim rätt att bomba terroristgrupper och motståndare till den syriske diktatorn Bassar al-Assad därför att regimen har bjudit in dem. Principen om staters suveränitet blir här ett fritt fram för att utan omvärldens inblandning kunna plåga den egna befolkningen.
FN har utvecklats till en byråkratisk koloss på lerfötter som slukar svenska skattebetalares pengar utan krav på uppföljning och utvärdering. På grund av de permanenta medlemmarnas vetorätt är organisationen lika oförmögen att lösa världens stora konflikter som under det kalla krigets dagar. Kriget i Syrien är det värsta exemplet, där Kina och Ryssland gång efter annan har använt sitt veto för att förhindra arbetet för fred.
Korruption, byråkrati och ineffektivitet genomsyrar FN. I många fall är det svårt att överhuvudtaget påvisa någon positiv förbättring av mångmiljardprojekt som pågått i många år. Journalisten Jenny Nordberg belyste för Svenska Dagbladets räkning detta i en rad artiklar för ett par år sedan. Hon intervjuade bland andra Juha Uitto, som då arbetade med att granska FN:s utvecklingsprogram UNDP. Uitto beskrev exempelvis ett sjuårigt program i Indien som omfattade 100 projekt där det inte gick att visa på något positivt resultat överhuvudtaget (SvD 29/9 2013).
Som en av de största givarna av icke-öronmärkta medel som går rätt in i FN-systemet bär också Sverige ett större ansvar än många andra för den rådande ordningen. Sveriges nuvarande plats som icke-permanent medlem i säkerhetsrådet 2017-2018 skapar en plattform som borde utnyttjas.
Men det traditionella vurmandet för FN och ambitionen att landa diplomatiska toppositioner är två bidragande orsaker till att den S-ledda regeringen ligger lågt med kritik.
När FN planerade att utse Zimbabwes envåldshärskare Robert Mugabe till good-will-ambassadör för WHO twittrade utrikesminister Margot Wallström upprört. Någon mer djupgående och angelägen kritik lär vi dock inte se från den nuvarande regeringen.