Storbanken Nordea överväger att flytta huvudkontoret från Sverige som ett resultat av den rödgröna regeringens politik. Situationen är ett ovanligt tydligt nutida exempel på hur ett politiskt förslag direkt kan driva ut företag ur landet.
De senaste åren har bilden annars varit att bolag och entreprenörer attraheras och återvänder. IKEA:s grundare Ingvar Kamprad meddelade 2013 att flyttlasset gick hem till Småland. Säkerligen fanns en mänsklig längtan till barndomens landskap men skattepolitiken hade också blivit mer resonabel än när barnboksförfattaren Astrid Lindgren tvingades betala 102 procent i skatt, under mitten av 1970-talet.
Att borgerliga politiker gärna återkommer till socialdemokraten Astrid Lindgrens berättelse om ”Pomperipossa i Monismanien”, som handlade om skattetrycket, lär ha fler orsaker än att det är en pinsam episod för Socialdemokraterna. Lindgren lyckades i sagans form göra skattepolitiken begriplig. Trots att ett högt skattetryck har stora negativa effekter hämmar virrvarret av svårförstådda skatteregler ett bredare engagemang.
Även när det gäller Nordeas eventuella flytt är berättelsen viktig. Regeringen vill framställda det som att bankerna, som i kriser har räddats av staten, ska göra rätt för sig. Därför höjs bankernas avgifter till den statliga resolutionsreserven som ska användas för att hantera kostnaderna vid en framtida kris. För Nordea innebär det runt sex miljarder kronor årligen.
Förslaget om höjd avgift är dock ett hastverk. När finansministern backade från den ursprungliga idén – höjda arbetsgivaravgifter i finanssektorn – presenterades förslaget om resolutionsavgiften. Det verkade som att regeringen behövde få in pengar på något sätt. För avgiften hamnar inte i en vanlig fond utan i statskassan och kan spenderas. Moderaternas ekonomisk-politiske talesperson Ulf Kristersson har väl beskrivit vad som sker: ”Man tar ett respekterat regelverk för resolutionsavgiften och gör i praktiken om det, utan vettig förklaring, till en ren skatt.”
Hade det här drabbat en annan bransch än finanssektor lär hanteringen ha lett till ramaskri. Men bankerna har inte samma sympatier.
Det märks när finansminister Magdalena Anderssons (S) sarkastiskt mött Nordeas flytthot med svaret ”om de lägger huvudkontoret i ett annat land minskar risken för svenska skattebetalare”. Men minskar risken i alla lägen? Även om Nordea flyttar huvudkontoret är det en systemviktig bank. Att beslutet att rädda Nordea vid en kris flyttas bör oroa, i extremlägen kan en annan regering låta den gå omkull. Något som skulle få enorma konsekvenser för stabiliteten i det svenska finansiella systemet.
Systemviktiga storbanker ska självklart inte kunna spela ut politiker för att få fördelaktiga villkor, som nu sker när Danmark och Finland bjuder över varandra för att få Nordeas huvudkontor. Men banker bör kunna förvänta sig en anständig behandling.