En gemensam reformagenda för allianspartierna som även ska ligga till grund för höstens budget kommer att presenteras i augusti. Det var beskedet som de fyra alliansledarna kom med i en debattartikel i Dagens Nyheter (28/2).
Ett antal politiska områden nämndes, och särskild tonvikt lades vid gängkriminaliteten, köerna inom vården och förutsättningarna för företagande. I fråga om migrationen vill man efter att den tillfälliga lagen löper ut 2019 se en blocköverskridande lösning baserad på överenskommelsen mellan den rödgröna regeringen och Alliansen som slöts hösten 2015.
Vid sidan av regeringsfrågan är just migrationen det stora område i vilket partierna har framstått som splittrade under de senaste åren – och även om man till viss del kan skjuta upp och bort frågan genom en överenskommelse med Socialdemokraterna, så återstår vissa frågetecken. I övrigt verkar det inte finnas skäl till stora konflikter när partiernas talespersoner nu sitter i interna förhandlingar för att komma överens om vad reformagendan ska innehålla.
Höstens skuggbudgetar från partierna hade förvisso olika inriktningar, men huvuddragen i politiken är i mångt och mycket gemensamma, inte minst vad gäller problembeskrivningen. Det ger en betydligt bättre utgångspunkt för regeringsbildning än vad Socialdemokraterna och Miljöpartiet hade inför den nuvarande mandatperioden.
Samtidigt finns det inte ett lika stort behov som för tolv år sedan att bevisa att de fyra allianspartierna kan samarbeta. Efter att framgångsrikt ha regerat tillsammans under två mandatperioder är detta ett faktum. Tiden då vissa av partierna stod närmare socialdemokratin än borgerligheten är förbi.
På vissa håll finns det ännu ängslan för att Centerpartiet skulle överge Alliansen. Vad partiet skulle ha att vinna på det är dock svårt att se. Under alliansåren och med idéprogramsarbetet i bagaget har man en helt annan profil än tidigare. Centerpartiets väljarbas i dag består inte av personer som känner politisk närhet till socialdemokratin. I det institutionella minnet finns dessutom fortfarande erfarenheterna från överenskommelsen med Socialdemokraterna i mitten av 1990-talet – vilken väljarna belönade med en bottennotering på 5,1 procent i valet 1998.
Det är naturligtvis bra att vara förberedd. De problem som alliansledarna pekar ut i sin debattartikel är högst reella. Oavsett om hela Alliansen bildar regering efter valet eller inte är en utstakad riktning som snabbt kan omvandlas till färdiga politiska förslag önskvärd. Samtidigt får man inte glömma bort att visa att man är fyra självständiga partier och att väljarnas röst spelar roll för vilken tonvikt som kommer att prägla samarbetet.