Danmarks nya maskeringsförbud omfattar de heltäckande muslimska plaggen burka och niqab. Motståndarna betraktar plaggen som uttryck för kvinnors fria beslut, medan förespråkarna ser tygfängelser som manifesterar kvinnors utsatthet och förtryck.
Alla som bär burka tvingas inte till det. I ett nytt land, långt ifrån platsen där man föddes, kan den bli klädedräkt som skänker en känsla av hemtamhet och självkontroll och därigenom också frihet.
Ingen kan dock heller med gott samvete förneka myntets mörka baksida. Burkan är ett tvång för många kvinnor som inte får lämna hemmet utan att dölja sin kropp och sitt ansikte helt. Ett heltäckt ansikte skapar också problem på det sociala planet. Det gör det svårare att knyta an till varandra och hindrar mellanmänsklig tillit. Poliser, domare eller militärer är fall där det är uppenbart olämpligt, men kanske bör det gälla all offentlig verksamhet som ju är till för allmänheten och inte de anställda.
Burkan syftar till att skapa en barriär mot omvärlden som också försvårar integration. Sverige har redan stora svårigheter att integrera dem som har kommit hit från andra kulturer. Det gäller särskilt för kvinnor som oftare stannar i hemmet och inte aktivt deltar i samhället.
Det finns således viss tveksamhet om ett förbud alls förbättrar kvinnors utsatthet. Det kan vara mer av en symbolpolitisk åtgärd.
I grunden består problemet av ett utbrett kvinnoförtryck i vissa invandrargrupper, och det är något som samhället har väldigt svårt att komma åt. Det är dock ett problem som måste lösas. Vi möter situationer där centrala värden ställs mot varandra och vi måste välja. Och då kan det vara så att ett förbud trots allt är den minst dåliga lösningen.