Catarina Kärkkäinen riktar hård kritik mot Cancerfonden och hur vi i årets Cancerfondsrapport beskriver socioekonomins påverkan på överlevnad i Cancersjukdom. Kritiken bygger hon ensidigt på den debattartikel som onkologerna Peter Nygren och Gustav Ullenhag tidigare skrivit i Uppsala Nya Tidning. Dessvärre har hon uppenbarligen varken läst vår replik i UNT, kapitlet i Cancerfondsrapporten 2018 eller den rapport EY låtit göra och som vår granskning bygger på.
I vår replik i UNT, http://unt.se/asikt/debatt/gemensamt-ansvar-att-gora-cancervarden-jamlik-4950301.aspx, välkomnar Cancerfonden debatten. Vi kan också konstatera att Cancerfonden är överens med Nygren och Ullenhag om de komplexa orsakerna till ojämlikhet när det gäller dödlighet i cancer. Vi vidhåller dock att vi måste rannsaka orsakerna till faktum: cancervården är inte jämlik i alla stycken. Det är ingen myt, Catarina Kärkkäinen.
Till skillnad mot vad Kärkkäinen påstår så redovisar vi i rapporten ingående en mängd olika förklaringar till rådande ojämlikheter. Lågutbildade har generellt sett svårare att ta till sig information given av vården. Personer från högre socioekonomiska grupper följer också behandlings- och läkemedelsrekommendationer i högre utsträckning än lågutbildade. Personer med låg utbildning har en högre tröskel till att söka sjukvård, de ställer färre frågor i mötet med sjukvården och deltar i lägre grad i screeningprogram. Därtill finns skillnader i livsstilsfaktorer som leder till olikheter i diagnosprofil, samsjuklighet och så vidare.
Listan kan göras längre och den retoriska frågan infinner sig: Vilken instans äger det huvudsakliga ansvaret för att överbrygga dessa skillnader i beteende om inte vården? Det är åtminstone så vi tolkar Hälso- och sjukvårdslagen (2017:30), kap 2 §1 och kap 3, §1 och 2.
Vill Catarina Kärkkäinen fördjupa sig i detta viktiga ämne finns det ett stort antal vetenskapliga studier, flera refererade eller nämnda i EY:s granskning och Cancerfondsrapporten, som visar att personer med låg socioekonomisk status ibland är i ett sämre läge även när man mäter vårdprocesser som utfall snarare än dödlighet.