Säga vad man vill om Socialdemokraterna, men jag begriper åtminstone hur de tänker. Stefan Löfven klänger sig fast vid makten som en utsvulten igel och vägrar avgå trots att det är uppenbart att hans regering saknar stöd i riksdagen. Det är ett ovärdigt spektakel, men det ställer också saker på sin spets och tvingar den så kallade Alliansen att bekänna färg. Stefan Löfvens regering kan röstas bort av riksdagen, men inte utan hjälp av Sverigedemokraterna.
Att Stefan Löfven suger sig kvar beror på att han försöker splittra borgerligheten, så att han sedan kan få utgöra den dominanta partnern i ett skenäktenskap med borgerlighetens skörare partier. Socialdemokraterna söker makt även när de inte vet vad de ska göra med den.
Jag begriper däremot inte vad den så kallade Alliansen håller på med. Den har sytt in sig själv i en tvångströja. Det finns fyra borgerliga partier, men i praktiken var det länge sedan som det fanns någon Allians. Idén om den borde ha dragit sin sista suck när Centerpartiet och Liberalerna svek misstroendeförklaringen mot försvarsminister Peter Hultqvist. Att Centerpartiet röstade för den usla gymnasieamnestin borde också ha lett till att föreställningen om Alliansen upphörde att existera. Liksom Annie Lööfs frekventa spekulationer om att hoppa över skaklarna och bilda regering med någon annan.
Ändå fortsätter Moderaterna och Kristdemokraterna att respektera och skydda idén om den täta och förtroendefyllda allians som inte finns. De fortsätter vara lojala och spelar med i det förlorande spel som dikteras av Centerpartiet och Liberalerna, där Sverigedemokraterna ska behandlas som oberörbara som det inte ens går att tala och resonera med.
Moderaterna och Kristdemokraterna tackade i går nej till en samtalsinbjudan från SD. Moderaternas presschef Cherine Khalil kommenterade:
– Brevet har kommit och vi tackar givetvis nej.
Har vi inte vuxit ifrån detta än? Finns det fortfarande någon som tror att utfrysning av SD fungerar? De är en realitet som existerar oavsett om de nonchaleras. Landet måste ha en regering. Är Ulf Kristerssons löfte att försöka åstadkomma ett regimskifte ingenting värt?
Hur behandlar väljarna de partier som accepterar att Sverigedemokraterna är en realitet och behandlar dem som människor? Det finns facit på det.
Ta till exempel Landskrona, där Liberalerna leder en borgerlig minoritetsregim som beslutat att SD ska behandlas som alla andra oppositionspartier. SD är fortfarande starka i kommunen och fick preliminärt drygt 19 procent av rösterna i valet. Men det är mindre än vad SD fick i valet 2006 (22,3 procent) då Landskrona var SD:s starkaste fäste.
Och Liberalerna? De fick preliminärt 34,5 procent i kommunalvalet, en ökning med 8,7 procentenheter. I riksdagsvalet i Landskrona kommun fick Liberalerna däremot bara 6,7 procent av rösterna.
För övrigt har SD i Landskrona inte fått något inflytande i frågor som berör migrationspolitiken.
I Staffanstorp har Moderaterna förklarat sig beredda att båda samtala och samarbeta med Sverigedemokraterna. Ja, kommunstyrelsens ordförande Chistian Sonesson uteslöt inte ens en koalition. Staffanstorp uppmärksammades av riksmedier i valrörelsen, bland annat för att Ung Vänster slet ner Moderaternas affischer. Så kan anständighetens självutnämnda väktare bete sig. I gårdagens val gick Moderaterna i Staffanstorp preliminärt från 35,5 till 42,9 procent, vann fyra nya mandat och trotsade rikstrenden. Sverigedemokraterna låg still på 11,1 procent.
I riksdagsvalet fick Moderaterna bara 28 procent i Staffanstorp, vilket var en minskning med 3,2 procentenheter.
Om man vill begränsa Sverigedemokraternas inflytande och tillväxt tycks det vara en fördel och inte en nackdel om man behandlar dem som människor.
Den moraliska halten i en eventuell framtida borgerlig regering avgörs inte av vem den talar med utan av vilken politik de för och vart de styr Sverige.