Alla inköp är inte lika väl genomtänkta. Förra året lade jag exempelvis alldeles för många euros på någonting ganska onödigt – en tiara med stora, gnistrande rektangulära stenar i blekt gröngrått.
Fantasifulla festsmycken behöver man egentligen inte lägga några större summor på, de brukar gå att fynda på lågpriskedjornas reor. Men nu råkade jag vara i Rom med en kär väninna. Vårsolen sken, takfreskerna i Il Gesù-kyrkan och Palazzo Colonna fick oss att tappa andan och mitt vanligen så kritiska sinnelag var försatt i viloläge. Möjligen var det ett förstadium till det så kallade Stendahl-syndromet, alltså den tillfälliga förvirring som kan drabba den som översköljs av en stor mängd skönhet på kort tid, i klassiska fall just under en resa i Italien.
Så när jag provade den där onödiga tiaran i en liten presentbutik i närheten av Piazza di Spagna och väninnan utbrast ”den måste du bara köpa!” så slog jag till.
Sedan låg den där och skräpade hemma i byrålådan, och om detta vore en konsumtionskritisk krönika skulle den väl ligga där ännu. Men den kom faktiskt till användning. På ett större femtioårskalas som bjöd på många återseenden, varav de flesta inleddes med ”vilken fin tiara!”. Den blev en snackis som direkt fick in samtalet på ett glatt spår.
Det var inte självklart att jag skulle ha tiaran på kalaset, för den var kanske lite överdriven för tillfället. Men som värdinnan påpekade när vi talade om saken i förväg: det är knappast någon som kommer att komma fram och säga ”Stopp, du är för fint klädd!”
Dessutom hade jag återigen uppmuntrats av väninnan från Romresan. Hon var på besök strax före kalaset och vi gjorde en fullskalig klädrepetition med urval av accessoarer. ”Du måste ha tiaran” sa hon givetvis. Och det hade hon ju rätt i.
För vad är det egentligen vi behöver här i livet – vad är användbart och inte, vad är onödig lyx och inte? Det är inte så lätt att veta.
Vikten av det till synes oviktiga har skildrats med briljans av den kroatisk-svenska författarinnan Slavenka Drakulic. Hon har skrivit om hur kvinnorna i kommunismens Jugoslavien gjorde stora ansträngningar för att komma över lite smink och fina kläder och kunna uttrycka något mått av femininitet och individualitet. I boken Balkan Express ifrågasatte Drakulic sin egen spontana ilska när dottern gav ett par högklackade skor till en väninna som flytt från kriget i Bosnien. Så onödigt, var hennes första reaktion, vad ska en flykting med högklackade skor till? Sedan blev hon förskräckt över sig själv – att reducera den unga kvinnan till enbart ”flykting” var ett sätt att medverka i det omänskliga kriget.
För min väninna och mig blev köpet av den vackra tiaran ett gemensamt minne. Vår genomgång av vad jag skulle ha på mig på festen var en riktig liten högtidsstund. Och tiaran gladde mina medgäster, värdinnan och kanske läsaren av denna text.
Lyx och flärd kan vara uttryck för tanklös materialism men måste inte vara det. I rätt doser och sammanhang livar det upp och kan till och med förstärka sådant som verkligen betyder någonting här i livet – relationen till andra och omtanken om dem.