Stefan Löfven (S) har varit i Storbritannien och träffat konservativa kollegan premiärminister David Cameron. De hann diskutera EU:s framtid och den stundande folkomröstningen i Storbritannien som kan leda till att landet lämnar unionen. Naturligtvis talade de även om migrationskrisen.
Löfven uttalade under sitt Londonbesök att alla EU:s medlemsländer måste ta sitt ansvar och att EU behöver ett nytt omfördelningssystem. Det är ett bekant budskap. Löfven har tagit upp det varje gång han har besökt ett annat EU-land. Cameron var tydlig dock med att Storbritannien inte är med i det nuvarande omfördelningssystemet och inte heller framöver kommer att ta emot migranter som redan befinner sig i EU. Han är långt från den första europeiska ledaren som har nekat Stefan Löfvens trängda önskan.
Hur kommer det sig då att inga EU-länder verkar vara villiga att hjälpa till och avlasta Sverige?
Somliga har valt att förklara det med Tysklands dominerande ställning. Det är inte utan poänger. När Tyskland väl bestämt sig blir det tveklöst ofta som Tyskland vill. Samtidigt går det inte att blunda för att inga andra länder följde förbundskansler Angela Merkels exempel när hon talade vitt och brett om Tysklands stora möjligheter att ta emot migranter. Desto fler följde efter när Tyskland ett par dagar senare införde gränskontroller.
Viktigare torde vara hur Sverige har behandlat de andra medlemsländerna tidigare, inte minst i just migrationsfrågan. Den svenska linjen har varit sällsynt tydlig: Invandring är en ekonomisk och kulturell tillgång och övriga EU-länder bör följa vårt exempel. Förre statsministern Fredrik Reinfeldt (M) gick så långt att han i sitt sommartal i augusti 2014 utropade Sverige till humanitär stormakt. Stefan Löfvens rödgröna regering har fortsatt på samma väg.
Budskapet har förmedlats i flera år och med en diplomatisk fingertoppskänsla värdig nuvarande utrikesminister Margot Wallström (S), som ju först erkänner Palestina och ökar biståndet till den terrorstödjande Palestinska myndigheten och sedan blir förvånad när hon inte är välkommen till Israel.
Till det högfärdiga svenska tonläget bör också läggas att Sverige på eget bevåg bland annat har infört permanenta uppehållstillstånd för flyktingar från Syrien, vilket i sig ökade antalet som sökt sig hit.
Vi har själva satt oss i båten. Vi har kallat de som stod kvar på bryggan för moraliskt underlägsna. Vi har dessutom gjort vårt bästa för att göra båten så stor som möjligt. Och nu vill vi plötsligt att alla andra ska hjälpa oss att ro.
Det är en sällsynt from förhoppning. Sett ur övriga länders perspektiv måste motivationen att avlasta Sverige te sig närmast obefintlig.
Efter regeringens fadäser i Mellanöstern skickades nyligen näringsminister Mikael Damberg på en ”förlåt oss”-resa till Saudiarabien och Förenade Arabemiraten. Löfven bör kanske överväga att göra något liknande i EU.