Sambandet mellan invandring och brottslighet har varit besvärande i åtskilliga år. I offentligheten har man inte talat om det och absolut inte baserat på fakta. Därför har det varit en stötesten om Brottsförebyggande rådet ska ges i uppdrag att eller ens frivilligt få upprepa tidigare studier. Den senaste från 2005 har visat ett samband mellan invandring och brottslighet. Känsligast har sannolikt invandrares överrepresentation bland våldtäktsdömda varit. Sambandet har inte bara förnekats och bortförklarats med sociologiska faktorer utan den som påtalat det har hängts ut som rasist och översköljts av okvädningsord.
Nu har dock pendeln svängt och justitie- och inrikesminister Morgan Johansson förnekar. ”Påståendet att det skulle ha mörkats nåt är helt gripet ur luften”, säger han till Aftonbladet (22/8). Ett magstarkt påstående, med tanke på den tysthets- och brunmålningskultur som tidigare partisekreteraren Lars Stjernkvist (S), nu kommunalråd i Norrköping, vidgått. Man skulle inte tala om problem relaterade till invandring och migration, för det skulle gynna invandringsmotståndarna.
I backspegeln syns att denna samhällsanda gett precis motsatt effekt. Talar man inte om problem, förnekar fakta, vägrar ta reda på hur verkligheten ser ut så kan man inte åtgärda och problemen växer.
Uppdrag granskning, UG, (22/8) synade sambandet mellan våldtäkt och invandring. Bland annat framkom till exempel att av de i tingsrätt dömda för överfallsvåldtäkter de senaste fem åren är drygt 80 procent födda utomlands. Bland våldtäkter generellt är siffran 58 procent. Denna grupp utgjorde enligt SCB cirka 19 procent av befolkningen år 2017.
Förklaringsmodellen att problemen beror på socioekonomiska faktorer är inte hållbar. Rimligen måste utlandsfödda även i den statistiska gruppen med bristfälligt materiellt välstånd sticka ut som överrepresenterade bland våldtäktsmän. Klarlägger man inte med fakta kan man dock inte veta och det finns utrymme för mytbildning på alla skötsammas bekostnad.
Värst är det dock för offren. När problemen mörkats har brottsligheten kunnat fortgå. Tysthetskulturen har varit ett syniskt spel där förlorarna har varit enskilda individer, främst kvinnor.
Ska problem kunna åtgärdas behövs fakta så att insatserna kan styras rätt. När vi som i UG:s granskning ser en överrepresentation bland personer som vistats kort tid i Sverige så måste det leda till insatser i den gruppen. Information naturligtvis, men också effektiva påföljder. Utvisning som huvudregel. Kanske bör alla uppehållstillstånd villkoras med skötsamhet under en längre tidsperiod. Det ökar signalvärdet, våldtäkt och annan brottslighet leder till utvisning och visar tydligt att det inte accepteras.
Den generösa fristad som ges flyktingar och andra migranter måste ha tydliga gränser. Missbrukas den så upphör den. Inte av elakhet, utan av omtanke om alla skötsamma som förväntar sig statens skydd i Sverige.