De aderton är en alltmer oegentlig benämning på Svenska Akademien. Sedan tidigare var de bara 16, eftersom de som lämnar ändå formellt kvarstår som ledamöter. Kerstin Ekman klev av redan 1989 (tillsammans med Werner Aspenström, Lars Gyllensten och sju år senare Knut Ahnlund) på grund av Akademiens skändliga hantering av Salman Rushdie. De tre andra av dessa avhoppare har dock avlidit och lämnat plats för nya ledamöter.
Men fler har fallit ifrån. Sedan 2015 deltar inte Lotta Lotass. Under gårdagen klev Klas Östergren och Kjell Espmark av. På eftermiddagen följde Peter Englund efter.
Gårdagens tre avhopp beror på hur Akademien hanterat skandalen kring Kulturprofilen, som är gift med en av Akademiens ledamöter och tidigare åtnjutit en mycket fördelaktig behandling. Östergren och Espmark anser att de andra ledamöterna sätter andra hänsyn, som vänskap, före Akademiens bästa. Peter Englund är av samma uppfattning. Han skriver ungefär att ständiga sekreteraren Sara Danius försöker värna Akademiens integritet, men att hon ”utsatts för en växande intern kritik, en kritik jag själv finner både oberättigad och orättfärdig”.
Det är naturligtvis ett oerhört slöseri när ledamöterna i en så anrik institution tycks så fast beslutna att gräva dess grav. Jag syftar då på de ledamöter som sitter kvar, inte de som kliver av med hedern i behåll. Kjell Espmark har suttit i 37 år, de senaste 17 som ordförande i Nobelkommittén, och kliver knappast av utan goda skäl.
Men stackars Sara Danius, som sitter kvar med dödgrävarna i den Svenska Akademiens ruiner.