Ett alltmer överstatligt EU hotar mångfalden i Europa – det är ett påstående man ibland hör, men som knappast stämmer. På nivån under nationalstaterna, minoriteternas och de små språkens nivå, har det fördjupade samarbetet inom EU snarare sammanfallit med förbättrade möjligheter att upprätthålla den språkliga och kulturella mångfalden.
Detta framgår av diplomaten Ingmar Karlssons bok De små folkens historia: minoriteter i Europa, en uppdaterad version av böckerna Det lilla Europa (1992) och Europas styvbarn (2003).
Somliga av de små folk Karlsson beskriver – boken handlar om europeiska folk med så exotiska namn som ladiner, pomaker, vlacher och sorber – tycktes vara på utdöende redan för 20 år sedan, men de flesta finns kvar. Och deras chanser har förbättrats sedan dess. Sedan 2009 gäller i och med Lissabonfördraget att medlemsländerna i EU ska respektera och säkerställa den rika kulturella och språkliga mångfalden. Samtidigt ger den nya tekniken dessa minoriteter nya möjligheter att bygga nätverk och hålla sina språk vid liv.
Minoriteterna i De små folkens historia är högst varierande i storlek. Liverna i Lettland uppgår till omkring 300, korsikanerna enbart på Korsika är 120 000. Deras historia är också av olika karaktär. Somliga har odlat sina seder utan någon politisk aktivitet alls, andra – självutnämnda företrädare för såväl korsikaner som bretoner – har gått så långt som till terrorism för att driva igenom sina folks intressen.
Sorberna i Tyskland fick uppleva det märkliga ödet att under DDR-tiden lyftas fram som ett exempel på den politiska pluralism som regimen ville ge sken av, ”som ett bevis på en påstådd mångfald”, samtidigt som deras livsstil hotades av kollektivisering och miljöförstöring.
Det fria och öppna Europa har gett minoriteterna, ”de små folken”, nytt liv. Detta gäller inte minst elsassarna. Efter att ha bytt nationstillhörighet fyra gånger på mindre än 75 år och blivit föremål för en tämligen hård språkpolitik efter kriget präglas nu gränsregionen av fri rörlighet. ”Här växer således en del av regionernas Europa fram och i ett sådant kan det elsassiska språket och den elsassiska identiteten lättare bevaras än i en centraliserad fransk stat”, skriver Karlsson.
Därmed är inte sagt att minoriteternas ställning är alltigenom okomplicerad eller deras framtid tryggad. Hemregionen kan präglas av arbetslöshet och utflyttning, antalet som talar språket kan bli så litet att den kritiska massan upplöses – och de yngre generationerna kan sakna intresse för att föra kulturen och sederna vidare.
Men ännu lever mångfalden i Europa, långt rikare och mer komplex än den gängse bilden av 28 nationalstater i EU. Karlssons bok påminner om detta faktum. Inte alla små folk har gjort några stora avtryck i historien – även om påfallande många kändisar och kulturpersonligheter, inklusive Jane Fonda och Andy Warhol, har europeisk minoritetsbakgrund. Men de har alla på sina olika sätt bidragit till Europas rikedom.