Valet till Europaparlamentet är inte bara början till ett nytt, och mer polariserat, parlament. Det innebär också slutpunkten för EU-kommissionens ordförandes uppdrag. Hur har det då gått för Jean-Claude Juncker?
I det allmänna medvetandet är Juncker kanske mest känd för några mindre lyckade uttalanden och offentliga framträdanden, om han överhuvudtaget är känd. Men faktum är att Juncker försökte förnya sin roll som EU-kommissionens ordförande på ett rätt genomgripande sätt, och att det också till honom knöts förhoppningar om ett större inslag av demokrati.
Juncker var den förste kommissionsordföranden som utsågs genom att ha varit så kallad spetskandidat för en partigrupp, i Junckers fall EPP (där Moderaterna och Kristdemokraterna ingår). Poängen med denna ordning var att de europeiska medborgarna inte bara skulle få välja ledamöter i den lagstiftande församlingen, parlamentet, utan också vara med och bestämma vem som skulle få leda ”EU:s motor”, EU-kommissionen. Spetskandidatsystemet skulle minska det demokratiska underskottet i EU genom att ordföranden inte längre utsågs i förhandlingar mellan medlemsstaterna. Om medborgarna noterade detta genombrott är en annan fråga…
Som ordförande med ett mandat från medborgarna lade Juncker också upp sitt arbete på ett nytt sätt. I sitt första tal om tillståndet i unionen sa han att han ville vara ”en politisk ordförande” och leda ”en mycket politisk kommission”. Ett exempel på vad han menade med detta var hur förhandlingarna om stöd till Grekland skulle skötas: ”Det är inte en teknisk fråga utan en mycket politisk fråga när man höjer momsen på mediciner i ett land där krisen medfört att 30 procent av befolkningen inte längre omfattas av de offentliga hälso- och sjukvårdssystemen.”
EU-kommissionen skulle under Junckers ledning styras tydligare och ägna sig åt en handfull stora projekt, exempelvis migration och valutaunionen. Genom att ange prioriteringar och mål blev kommissionen också öppen för granskning och utvärdering på ett annat sätt än tidigare. Medborgarna hade genom sin röst angett vilken riktning för kommissionens arbete de ville ha, och kunde genom sina valda företrädare i parlamentet följa upp att kommissionen verkligen gjorde vad den skulle.
Fungerade det då? Delvis, men i vissa fall inte alls. Kommissionens förmåga att styra upp saker har sina begränsningar. På området migration blev genomslaget för kommissionens omfördelningspolitik inte särskilt stort. Samtidigt var det medlemsstaterna genom Europeiska rådet, inte EU-kommissionen, som gjorde upp med Turkiet.
Juncker utlovade att kommissionen skulle arbeta med ”stora saker”. Men makten att bestämma över verkligt stora saker ligger, som juridikprofessorn Mark Dawson skriver i en analys för Svenska institutet för europapolitiska studier, inte i kommissionens händer.
Juncker tycks dock ha etablerat ett nytt mönster. Årets spetskandidater verkar helt inriktade på att även de leda kommissionen på politiskt sätt, med en tydlig politisk agenda kopplad till valresultatet. I så måtto kan EU sägas ha blivit mer demokratiskt.