Hur långt har Kenya kommit efter det katastrofala efterspelet till valet 2007, då över 1 000 människor dödades i våldsamheter? Den frågan kommer att få ett svar i augusti när landet går till val igen.
Kontexten i det kenyanska valet är lik den i många av de europeiska val som har ägt rum på senare tid: politisk polarisering, växande misstro och brist på kommunikation. Men i Kenya går polariseringen ännu djupare, både identitetsmässigt och historiskt – konfliktlinjerna är etniska snarare än ideologiska, och missförhållandena har sina rötter i beslut framför allt om marktillgång som fattades innan Kenya ens hade blivit självständigt.
Kenya har länge framstått som en av de mest stabila staterna i regionen, men som händelseutvecklingen för tio år sedan indikerade var lugnet bedrägligt. En slutsats av våldsamheterna, som utöver allt dödande också innebar att hundratusentals människor förlorade sina hem, är att centralisering är konfliktskapande. När alla privilegier knyts till presidentämbetet blir politiken ett nollsummespel: den som förlorar, förlorar allt medan stora möjligheter öppnar sig för vinnaren. Därför har parlamentet, och kanske ännu viktigare det lokala självstyret, stärkts. Guvernörer väljs nu direkt istället för att utses av presidenten.
Vad som däremot inte har ändrats är de materiella förutsättningar som ligger till grund för misshälligheterna. Efter våldsamheterna för tio år sedan slöts ett avtal för nationell dialog och försoning, som bland annat innefattade att en sanningskommission skulle tillsättas med uppdraget att föreslå åtgärder för att rätta till gamla oförrätter och historiska orättvisor. ”Vi bekräftar att denna överenskommelse inte handlar om fördelningen av politiska positioner utan om att ta itu med de fundamentala grundorsakerna till den återkommande konflikten”, står det i avtalet. Sanningskommissionens förslag har dock sedan inte genomförts.
Det kenyanska valet sker därmed i ett delvis nytt politiskt system, men samtidigt mot bakgrund av samma konflikter och spänningar som tidigare. ”Det faktum att politiker uttryckligen mobiliserar sina väljare längs etniska linjer innebär att val för med sig förhöjd spänning grupper emellan”, skriver analytikern Murithi Mutiga vid tankesmedjan International Crisis Group i en kommentar.
Risken för en så storskalig konflikt som för tio år sedan har minskat i och med att kalenjin och kikuyu, de två grupper som striden om 2007 års val stod mellan, nu i partipolitiken framträder som en koalition.
Samtidigt har decentraliseringen inneburit att det finns ännu fler potentiella konflikthärdar på det lokala planet. Valet blir därmed denna gång en rad av nollsummespel, låt vara med mindre insatser än för tio år sedan. ”Freden är fortfarande extremt sårbar, med otaliga källor till potentiella konflikter precis under ytan”, skriver International Crisis Group i en analys. Uppstår det våldsamheter skulle de ingå i ett dystert mönster: tre av fem val sedan flerpartisystemet återinfördes 1992 har åtföljts av våld.