Regeringen visar upp en imponerande envishet i relationen till sin budgetproposition. Oaktat den press som flera samhällsinstitutioner upplever till följd av det ökade mottagandet håller den rödgröna regeringen fast vid sina satsningar.
Situationen är extraordinär. Polisens resurser går i så hög grad till asylmottagandet att ett par utanför Eslöv fått rådet att ta kontakt med ett medborgargarde. Socialkontoren hinner på många håll knappt med mottagandet och än mindre de övriga arbetsuppgifterna. Skolorna ska ta emot tusentals extra elever som inte talar svenska. Att det inte finns lokaler är det minsta problemet, att hitta lärare är ett betydligt större dilemma. Inom många samhällsinstitutioner drömmer man sig tillbaka till tiden då man hade lyxen att åtminstone gå på knäna.
Centrala samhällsfunktioner är i akut behov av mer pengar. Det hade därför inte varit orimligt att regeringen modifierat sin budgetproposition i ljuset av denna verklighet. Att låtsas som om ingenting har ändrats skulle kunna verka verklighetsfrånkopplat och ansvarslöst i väljarnas ögon. Ändå är det just vad regeringen gör.
Budgeten där polisen är underfinansierad med en knapp miljard kronor och där satsningar på elbussar, 100 miljoner kronor till cykelfrämjande åtgärder och en kraftig ökning av solinvesteringsstödet ingår ska fortfarande drivas igenom. Lägg därtill avskaffandet av den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen och satsningar på att hjälpa utvecklingsländer till en koldioxidfri framtid och bilden klarnar ytterligare.
Regeringen har en psykologisk låsning vid den här budgeten. Förmodligen har man inom S och MP dragit slutsatsen att det kan bli deras enda. De lyckades inte få igenom sin budget för 2015. Förmodligen räknar de heller inte med att lyckas nästa år. Decemberöverenskommelsen har upphävts och även oaktat detta vore det inte säkert att regeringen sitter kvar om ett år. Det här är helt enkelt regeringens chans att få driva socialdemokratisk och miljöpartistisk politik. Kosta vad det kosta vill.
Genast blir det förståeligt varför regeringen envisas med att driva igenom en budget som har väldigt lite att göra med hur Sveriges utmaningar ser ut i dag, än mindre nästa år. Detta är också anledningen till att finansminister Magdalena Anderssons statssekreterare Max Elger har gått ut och dementerat att det ska strykas satsningar inför nästa år.
Kanske hoppas regeringen på att Riksgäldens prognos att den svenska ekonomins tillväxt täcker kostnaderna för den ökade mottagningen. Problemet är det gäller de direkta kostnaderna för mottagandet. Detta inkluderar inte exempelvis polisens och skolans kostnader. Prognosen är dessutom högst osäker, vilket påpekas även av Riksgälden.
Om regeringen verkligen ville visa sig ansvarstagande skulle den ägna mer tid åt att lösa den tumultartade mottagningen än åt att jaga sina egna utopiska drömmar. Att flera regeringsföreträdare har skyllt det sjunkande förtroendet på att regeringen ännu inte har kunnat föra sina politik är dock ett oroväckande tecken.