Somalia är världens mest korrupta land, Danmark det minst korrupta. De mest korrupta länderna finns övervägande i Afrika, de minst korrupta i västvärlden och närmare bestämt Europa. Så ser världen ut enligt ansedda Corruption Perception Index, som görs av antikorruptionsorganisationen Transparency International. Det är sannolikt också en bild som överensstämmer med många européers spontana uppfattning av korruptionens omfattning i olika samhällen.
Men som organisationen själv poängterar i en kommentar finns det en rad relevanta företeelser som inte omfattas av rankningen. Penningtvätt, till exempel. På det viset är det möjligt att världens minst korrupta land samtidigt är skådeplatsen för en gigantisk penningtvättsskandal kopplad till Danske Banks verksamhet i Estland. Och Schweiz, som kommer på en delad tredjeplats i rankningen tillsammans med Sverige, är samtidigt hemvist för banker och andra mellanhänder och möjliggörare som ”regelbundet spelar en viktig roll i storskaliga penningtvätts- och korruptionsupplägg runtom i världen”, skriver Transparency International.
Frågan kan ställas: är det i den globala tidsåldern överhuvudtaget möjligt att tala om korruption i enskilda nationalstater? Den brittiske journalisten Oliver Bullough har kommit fram till ett nekande svar. Med början i Ukraina följer han i boken Moneyland de skumma pengarnas flöden över världen, och kommer fram till att nationsgränserna saknar betydelse. Bullough skriver om Ukrainas avsatte president: ”Janukovytjs tillgångar hade inte kunnat mörkas om det inte hade varit för hans brittiska skalbolag. Så varför rankas Storbritannien på en hederlig tiondeplats, i nivå med Tyskland och Luxemburg?”
Journalisten Roberto Saviano, expert på den italienska maffian och författare till boken Gomorrah, har kommit till en ännu mer radikal slutsats. Världens mest korrupta land, har han sagt, är inte Afghanistan eller Nigeria utan Storbritannien. Det är dock inte polisen eller politikerna som är korrupta – risken för att bli avkrävd en muta är minimal. Korruptionen uppstår genom de finansiella tjänster som gör att illegitima tillgångar kan döljas och investeras var som helst i världen.
Dessa möjligheter ger en helt ny dimension åt korruptionen i fattiga och dåligt fungerande länder. Korrupta tjänstemän och makthavare har funnits länge, men så länge de var begränsade till en lokal marknad fanns en spärr. Det fanns ingen plats för oändliga mängder med pengar. Den som tillskansar sig korrupta medel idag kan föra ut dem ur landet med omedelbar verkan. ”Det är inte konstigt att makthavare har blivit sådana frossare, eftersom de inte finns någon gräns för mycket pengar de kan stjäla och därför ingen gräns för hur mycket de kan konsumera”, skriver Bullough.
Följderna syns tydligast i de länder pengarna har försvunnit ifrån: i fallerande infrastruktur, ökande ojämlikhet, utbrett missnöje, minskande sammanhållning. Korruptionen är ett recept på sönderfall för enskilda länder – men det är värt att komma ihåg att dess mekanismer är globala.