När den stora skogsbranden i Västmanland härjade sommaren 2014 sattes den svenska krisberedskapen på prov, och fallerade. Hjälp från utlandet i form av franska och italienska brandflyg fick anlitas. Allmänheten fick bistå brandmännen och hemvärnspersonalen med persedlar, eftersom beredskapslagren avvecklats. I förra veckan var det åter dags för italienska vattenbombningsplan att undsätta den bristfälliga svenska krisberedskapen. Ett skogsparti i Nacka utanför Stockholm hade fattat eld och de svenska resurserna räckte inte till för att hålla branden under kontroll.
En annan påminnelse om den bristfälliga svenska krisberedskapen kom nyligen när Astrid Lindgrens barnsjukhus var tvunget att vända sig till Försvarsmakten för helikoptertransport av läkare och ett barn i akut behov av dialysbehandling, från Kristianstad till Stockholm. Några ambulansflyg eller ambulanshelikoptrar fanns nämligen inte att uppbåda.
Historierna illustrerar ett samhälle som hela tiden balanserar på den yttersta gränsen. Vad hade hänt om Italien inte kunnat låna ut något brandflyg eftersom de haft egna skogsbränder att bekämpa? Vad hade hänt om Försvarsmaktens helikoptrar varit upptagna med andra uppgifter? Vad händer vid en mer omfattande krissituation, som ett väpnat angrepp eller ett större terrordåd? Vilka resurser finns då att uppbåda? Hade de svenska myndigheterna kunnat hantera en situation som den på Promenade des Anglais i Nice 2016 med 87 dödsoffer och över 400 skadade?
Krisberedskap och skydd mot angrepp från yttre och inre fiender är statens mest grundläggande uppgift, dess själva existensberättigande. En stat som inte kan freda sitt eget territorium eller skydda medborgarna från angrepp kan inte göra anspråk på den moraliska rätten att ta ut skatt från medborgarna. Vi vet att Försvarsmakten räknar med att, om nuvarande försvarspolitiska mål uppfylls, kunna skydda en plats i Sverige under en veckas tid. Resten av medborgarna lämnas åt sitt öde.
Det märkliga är dock att staten, trots att den inte klarar av sina grundläggande uppgifter, alltjämt tar ut skyhöga skatter från medborgarna. Den svenska statens skatteintäkter utgör hela 44 procent av BNP. Under den borgerliga regeringen sjönk skattetrycket en kort period till 42,5 procent, men annars måste man gå tillbaka till mitten av 1970-talet för att hitta lägre skattenivåer. Samtidigt lade staten då över 3 procent av BNP på försvarsutgifterna, jämfört med dagens 1 procent.
Frågan är vad politikerna gör för våra pengar. 2014 konstaterade Dagens Samhälle att mer resurser än någonsin går till välfärden, och pengaströmmarna har inte minskat sedan dess. Ändå rapporteras om kris, underbemanning, köer i vården och skolresultat som har sjunkit decennium för decennium. Den offentliga sektorn kostar allt mer men levererar allt mindre. Mer resurser kan inte vara svaret.