Rikspolischef Dan Eliasson bröt mot säkerhetsskyddsförordningen när han beslutade att ge ett privat företag okrypterad tillgång till Polisens personal- och lönehanteringssystem Palasso. Reglerna är tydliga och trots Eliassons bästa försök att lägga ut dimridåer råder det ingen tvekan om saken. Ändå beslutade åklagaren att inte inleda förundersökning.
Av allt att döma har Eliasson emellertid inte begått ett brott. Det hänger dock inte på hans agerande utan på den följande händelseutvecklingen. En och samma handling kan alltså innebära ett brott eller inte beroende på senare omständigheter.
Åklagaren har tittat på brottet tjänstefel, vilket kräver myndighetsutövning. I och med att åklagaren har övertygats om att ingen information faktiskt har kommit i orätta händer har heller ingen lidit skada och någon myndighetsutövning kan inte sägas föreligga. Att blott så att säga ha lämnat dörren öppen är inte tillräckligt om där inte fanns någon som olovligt trädde in. Det finns klargörande praxis på detta från 1990-talet (NJA 1991 s. 103).
Vill vi att lagen ska gälla lika för alla vore det fel att agera annorlunda mot rikspolischefen. Anledningen till magkänslan är att Eliasson alltid kommer för lätt undan. Det verkar faktiskt inte finnas någonting som skulle föranleda statsminister Stefan Löfven (S) att ta sin skyddande hand från den skandalomsusade rikspolischefen. Eliasson fick knappast uppdraget för det utmärkta jobb han gjort för Migrationsverket och Försäkringskassan – han orsakade skandaler redan på den tiden. Han fick uppdraget tack vare sin partibok och att han lovade att genomföra Polisens största omorganisation någonsin utan att det skulle kosta något extra.