Socialdemokraterna må ha förändrats i många avseenden sedan Palmes dagar. Löntagarfonderna har försvunnit och det arroganta motståndet mot valfrihet har åtminstone tonats ner en smula. Men när det gäller utrikespolitiken är Socialdemokraterna kvar i en förlegad världsbild präglad av postkolonialism, hycklande alliansfrihet och en naiv övertro på FN.
I det postkoloniala sättet att se på världen så är den vite mannen alltid skurken. Därför föll det sig naturligt för ledande socialdemokrater att under så många år fjäska för Robert Mugabe i Zimbabwe eller de röda khmererna i Kambodja. Det är alltid den industrialiserade västvärlden som är roten till allt ont.
I vår tids märks det postkoloniala tänkandet bland annat i synen på Israel och Palestina. En på många sätt komplicerad konflikt där även högerdebattörer ibland gör sig skyldiga till onödiga förenklingar, men där det inte är någon hejd på vänsterns blindhet inför Hamas terror.
I sin regeringsförklaring 2014, bara några veckor efter Gazakrigets slut, meddelade Stefan Löfven (S) att Sverige som första EU-land skulle erkänna Palestina. Konsekvensen blev att Israel kallade hem sin ambassadör från Sverige och att utrikesminister Margot Wallström (S) inte längre var välkommen till Israel.
Nu vill Wallström göra ett nytt försök att besöka Israel, den här gången i sällskap av några andra utrikesministrar i EU. Det är lite som när ett gäng 18-åringar går på krogen och någons 16-åriga lillasyster försöker slinka med in förbi dörrvakten.
Palestina fanns även med i det tal som Stefan Löfven nyligen höll inför FN:s generalförsamling. Löfven lobbar intensivt för att Sverige ska bli en del av FN:s säkerhetsråd, där Ryssland är permanent medlem och lägger veto mot alla förslag till resolutioner gentemot Syrien. Istället har Ryssland nu på egen hand börja bomba i Syrien men då i syfte att stärka Assad, snarare än att skydda civilbefolkningen.
Samtidigt har Saudiarabien fått ordförandeposten i en arbetsgrupp inom FN:s råd för mänskliga rättigheter. Ett råd vars favoritsysselsättning är att fördöma Israel. Över 60 resolutioner har de utfärdat mot det mest demokratiska landet i Mellanöstern, fler än alla resolutioner mot övriga länder tillsammans. I denna korrupta organisation vill Socialdemokraterna till varje pris att Sverige ska ha en framträdande roll.
Under det kalla kriget framhärdade Socialdemokraterna i en retorik som gick ut på att det demokratiska väst och det tyranniska öst var lika goda kålsupare. Mellan dessa båda block skulle Sverige stå alliansfria. I dag vet vi att det, med moderatledaren Gösta Bohmans ord, inte var något annat än inrikes utrikespolitik. I verkligheten litade vi på att Nato skulle skydda oss i händelse av krig.
Ännu idag förfäktar Socialdemokraterna alliansfrihet och vill inte att vi ansöker om medlemskap i Nato. Sverige ska stolt stå ensamma som en humanitär stormakt och genom feministisk utrikespolitik förändra världen.