Som gåva betraktad var Emanuel Macrons present till Kinas president Xi Jinping av det mer spektakulära slaget: en livs levande häst, flugen från Frankrike i ett särskilt plan. Men så är hästdiplomatin också på största allvar. Dels visade Macron under sitt besök – lika mycket för den inhemska publiken som för den kinesiska – att han är en europeisk ledare av första rangen, den tyska förbundskanslern Angela Merkels jämlike om inte mer. Dels gäller det för Frankrike liksom för alla andra länder i västvärlden att anpassa sig till den nya världspolitiska situation som har inträtt i och med valet av en instabil och opålitlig president i USA.
Det första syftet förklarades med en formulering typisk för Macrons brist på blygsamhet: ”Jag har kommit för att säga att Europa är tillbaka”, sa han. Den franske presidenten vill föra relationen mellan Europa och Kina in i 2000-talet – en minst sagt ambitiös strävan, men också ett självpåtaget mandat. Så länge Merkel är låst i regeringsförhandlingar finns dock ingen tydlig alternativ kandidat, och även när det omsider har bildats en tysk regering torde de flesta göra bedömningen att den tyska kanslern är inne på upploppet av sin politiska karriär.
Det andra syftet framgår av tyngdpunkten på samarbete i klimatfrågan och på handelsfrågor av konkret natur. Macron sa sig vilja se en ”balanserad relation som alla vinner på”, vilket underförstått är något annat än dagens asymmetriska situation där det är lättare för kinesiska investerare att investera i Frankrike än vice versa.
Möjligtvis kan man under dessa båda syften ana ett tredje: att demonstrera insikt i hur de globala maktförhållandena förskjuts. Att Kinas betydelse ökar på USA:s bekostnad har stått klart länge och för många; när Xi Jinping besökte Storbritannien 2015, till exempel, rullades ”den rödaste av alla mattor” ut. Den brittiske journalisten Gideon Rachman har berättat om hur en amerikansk statstjänsteman sa till honom: ”Vad Storbritannien just har sagt till Kina är att vi vet att vi är en medelstor makt och accepterar att ni står över oss i hierarkin.” Det är inte den överlägsne besökaren som för med sig en häst i bagaget utan den som på samma sätt accepterar Kinas betydelse.
Så länge närmandet rör frågor om klimat och handel är det tämligen okontroversiellt. Men vad som ibland glöms bort är att Kina också har en säkerhetspolitisk agenda som går stick i stäv med USA:s.
Ledande amerikanska säkerhetspolitiska experter har rentav reflekterat över risken att de båda supermakterna dras in i ett tredje världskrig på grund av löften och allianser liknande dem som gav upphov till det första.
Och här blir det svårt för Natoanslutna EU-länder. ”Spänningarna i det avlägsna Ostasien kommer förr eller senare att ställa staterna i Europa inför oundvikliga politiska och strategiska val”, som Rachman skriver. Att söka närmare relationer till Kina till priset av att underminera USA:s säkerhetspolitik i Ostasien och samtidigt vara beroende av USA:s militära solidaritet för att försvara sin egen suveränitet är ingen övertygande kombination.