Anspråk på obebodda öar, kränkningar av luftrummet, hätsk retorik – nej, det är inte Asien det handlar om, utan Europa. Under den senaste tiden har spänningarna mellan Turkiet och Grekland tilltagit i så hög grad att den amerikanska tidskriften Foreign Policy nyligen publicerade en artikel med rubriken ”Grekland och Turkiet närmar sig krig”. ”I den allmänna grekiska opinionen finns en klar rädsla för att landet håller på att gå i sömnen mot en konflikt det inte vill ha”, skrev journalisten Yiannis Baboulias.
En konflikt av detta slag ska enligt teorin inte kunna vara möjlig. Både Grekland och Turkiet är långvariga medlemmar av Nato och har därmed förbundit sig till ömsesidigt självförsvar. Enligt Atlantpaktens paragraf 5 betraktar medlemsländerna ett angrepp på en av medlemsstaterna som ett angrepp på dem alla. Här fanns bara ett yttre hot i åtanke. Att några av medlemsstaterna själva skulle kunna råka i krig med varandra var sannolikt inget någon föreställde sig.
Till yttermera visso kan båda länderna komma att förenas av sitt EU-medlemskap någon gång i framtiden. Turkiets medlemskapsförhandlingar har visserligen kommit av sig, men det har åtminstone tidigare funnits en klar ambition att träda in i den europeiska unionen – efterkrigstidens stora fredsprojekt i Europa. Att ett EU-land och ett EU-aktuellt land skulle kunna råka i krig i med varandra är även det en anomali.
Samtidigt har naturligtvis Grekland och Turkiet en mycket lång historia av konflikter. Sedan 1970-talet pågår, som det grekiska utrikesdepartementet uttrycker det, ett systematiskt ifrågasättande av Greklands suveränitet från turkiskt håll. På 1980-talet uppstod en kris om rätten att borra olja, en kris som innefattade ömsesidiga hot om militärt ingripande; på 1990-talet var det återigen nära att länderna råkade i krig, denna gång om de obebodda Imiaöarna som Turkiet kallar Kardak och gör anspråk på. Mer än tjugo år har gått sedan den krisen men frågan om vem öarna tillhör är en av de stora stridsfrågorna även i dagens konflikt.
Ett par faktorer gör dagens spänningar ännu farligare än tidigare decenniers. Det finns ett tydligt inslag av populism på den turkiska sidan, där president Erdogan tycks ha för avsikt att vara en ”stark ledare” utan motvikter. Det finns på den grekiska sidan, utöver resonemangen om att alla ”omstridda” frågor Turkiet vill ta upp i juridisk mening sedan länge är avgjorda, ett inslag av oberäknelighet och dåligt omdöme personifierade av försvarsministern Panos Kammenos. ”Vi ska krossa alla som vågar ifrågasätta vår nationella suveränitet”, sa Kammenos nyligen – inte det slags retorik som lugnar känslorna. Nato har genom generalsekreteraren Jens Stoltenberg redan markerat sin ovilja mot att bli indraget i denna konflikt.
Och så är det Trump. Även hos honom finns visserligen ett drag av oberäknelighet, men inget tyder på att invecklade och långvariga konflikter i Europa är något som engagerar honom. Vid tidigare kriser är det USA som har ingripit och lugnat ner situationen. Denna gång, som Baboulias skriver, ”står USA inte att finna”.