Det var som talare Barack Obama först gjorde sig känd i amerikansk politik, och det är nu genom tal som han skapar bilden av sitt eftermäle. Det årliga så kallade State of the Union-talet, som hölls natten till onsdagen 13 januari svensk tid, var ett av hans sista om inte hans sista stora tal. Istället för att räkna upp reformer som ska genomföras under året som kommer, valde Obama denna gång att se saker i ett längre perspektiv – framåt, men också bakåt. Historieskrivningen börjar nu.
I Obamas version är de senaste sju åren historien om ett land som tog sig igenom en svår ekonomisk kris för att bli starkare än någonsin, ett land som internationellt sett har större anseende än tidigare och både praktiskt och som föredöme har lett världens övriga nationer till framgång i kampen mot terrorism, global uppvärmning och epidemier.
Men på en punkt var även Obama tvungen att erkänna att han hade misslyckats: det politiska systemet fungerar inte bättre. I sitt installationstal 2009 sa den nyblivne presidenten: ”Vi har samlats för att förkunna ett slut på alla småaktiga klagomål och falska löften, alla motanklagelser och utslitna dogmer som alldeles för länge har förkvävt vår politik.”
Riktigt så enkelt visade det sig inte vara. Misstron och hätskheten mellan demokrater och republikaner har ökat, sa Obama i sitt tal nu. Och det är inte för att polariseringen i ideologisk mening har ökat, utan för att politiker känner att de måste agera på ett visst vis för att bli valda. Så ser nämligen landskapet ut: graden av överlappning mellan republikanska och demokratiska väljare har minskat och andelen väljare med ungefär lika många konservativa som liberala ståndpunkter har blivit mindre. I en undersökning från Pew Research Center 2014 sa 38 procent av de republikanska väljarna att de betraktar Demokraterna som ett hot mot nationens välmående.
Slutsatsen att kampanjfinansieringen måste ses över för att inte ”dolda intressen” ska styra politiken var dock lite oväntad. De senaste månaderna har USA och en alltmer förbluffad omvärld kunnat se hur en individ med egna resurser har kunnat uppträda långt mer polariserande än alla andra, med den egna förmögenheten som grund. Donald Trump behöver, som han säger själv, inte ta hänsyn till någon.
Obamas varning för att landet faller isär i rivaliserande stammar grundade på härkomst och religion antydde också att utmaningarna är större än det politiska systemets brister. Om dessa utmaningar talade Obama dock bara indirekt, som när han uttryckte sin uppskattning för demonstranten som vill visa att rättvisa är viktigt och polisen som behandlar alla med respekt. Att det finns andra sorters demonstranter och poliser fick lyssnaren räkna ut själv.
Alla politiska liv slutar i misslyckande, sägs det ibland. Med tanke på hur höga mål Obama en gång satte, och med hur stora förväntningar han valdes, finns en viss sannolikhet att också hans presidenttid kommer att betraktas som ett sådant. Hoppet hade visserligen inte försvunnit ur hans tal. Men nu var tonen mer realistisk: ”Det är lättare att vara cynisk”, sa Obama.