När Storbritannien lämnar EU uppstår 73 tomma platser i Europaparlamentet. Ett utmärkt tillfälle att minska kostnaderna för ett redan överdimensionerat parlament, men starka röster höjs för att gå i motsatt riktning. Det vore knappast populärt bland dem som redan nu anser att EU är för dyrt, ägnar sig åt fel saker samt att politikerna glider längre och längre bort från de medborgare som de representerar.
Nu föreslås att Storbritanniens platser bör göras om till en EU-gemensam lista i valet 2019 för att rätta till skevheter i dagens mandatfördelning. Det skulle innebära att valsedlarna för varje parti skulle innehålla kandidater från olika länder.
Transnationella listor skulle öka avståndet mellan väljare och valda. Enligt EU-minister Ann Linde (S) skulle en lista med exempelvis en kandidat från Frankrike, en från Bulgarien och en svensk på tionde plats göra att det blir längre till medborgarna, som många gånger inte kommer att känna till sina parlamentariker eller ens förstå vad de säger (SR 22/1).
Ett av argumenten för gemensamma listor är just att de skulle öka demokratin. Frågan har varit uppe tidigare, men för första gången finns det platser att fördela utan att man behöver minska på de platser som länderna redan har i dag. I Sverige är riksdagspartierna i stort överens om att transnationella listor skulle innebära en försämring för demokratin och att platserna i stort bör sparas in, med Liberalerna som undantag som vill att alla platser ska omfattas och omfördelas.
Europaparlamentet har 751 ledamöter, varav 20 är vikta för Sverige. Men kvantitet är ingen garanti för fungerande demokrati. Snarare skapar det onödig byråkrati som gör processerna tungrodda. EU ska arbeta för fred, säkerhet och civilisation. Det ska vara starkt där det är relevant och gör skillnad. Den inre marknaden, Europas säkerhet och handelspolitik är exempel på frågor som EU:s länder löser bäst gemensamt. Däremot bör Bryssel hålla sig borta från beslut om familjefrågor, välfärd, arbetsvillkor och skatter.
När Storbritannien lämnar EU förlorar de inte bara sina platser i parlamentet, utan EU förlorar också den medlemsavgift som Storbritannien hittills betalat in. Det logiska när inkomsterna minskar vore att även minska utgifterna.
Fler politiker eller mer makt till Bryssel löser inte Europas problem, utan skapar större kostnader, mer byråkrati och skapar större avstånd mellan väljare och folkvalda. Risken finns att EU tappar fokus på fred och samarbete och förvandlas en överstatlig koloss som klåfingrigt lägger sig i allt från familjepolitik till arbetsmarknadsåtgärder. EU:s fokus bör vara att med enklast möjliga medel skapa så bra förutsättningar som möjligt för medlemsländerna att verka i den gemensamma och globala ekonomin och skära bort onödig byråkrati. Beslut fattas bäst så nära de medborgare som de berör som det bara är möjligt.