Nyårslöften kan ge motivation till nya tag i allt som man borde bli bättre på. Därför kommer här förslag till partierna på vad de kan lova vid tolvslaget.
Centerpartiet verkar ha svårt att fatta svåra beslut och det händer ganska ofta i politiken. In i det nya året tar man med sig den långdragna frågan om C vill vara höger eller vänster. Ett svar på det hade gjort allt mycket enklare. Förhoppningsvis lovar C att bekänna färg.
Hur mycket miljöpolitik klarar egentligen naturen? I frågor som att premiera byte till elbilar och skyddet av ängsfloran så har Miljöpartiet valt alternativ som skadar det de försöker skydda. Känslorargument har gått före empirin. Ett löfte om evidensbaserad miljöpolitik borde hjälpa.
Vad Liberalerna än gör kommer riksdagsspärren närmare och närmare. Det finns inget parti som älskar att använda sin egen ideologi som ett argument så mycket som L. Om inte väljarna blir upplysta av fler EU-direktiv och mer katederundervisning så kanske det är dags att börja lyssna på befolkningen? Ett löfte om mer lyhördhet kanske?
Moderaterna verkar tro att moderat politik är synonymt med allianspolitik. Ge C och L mer av vad de vill ha. Uppluckrad LAS och slopad värnskatt är nog inte omöjligt för en M-regering. Kanske sägs det i förhandlingsrummen? Men låt väljarna höra vad de får om mittenpartierna stödjer M. Lova att ge C och L ett anbud de inte kan avböja.
Sverigedemokraterna har en talang för att rekrytera skandalskapare. Hur ska de andra partierna kunna anse att SD ens är ett sånär rimligt parti när det kan representeras av vad som helst som har en puls. De verkar vara medvetna om problem, men de består. Kan SD lova ett år utan skandaler?
Vänsterpartiet rider nu på en feministisk vänstervåg. Men inför valet petade de en av sina mest respekterade riksdagsledamöter. Amineh Kakabaveh ville att partiet skulle ta hårdare ställning mot hedersvåld och kvinnoförtryck. Vad är det för feminism som accepterar att kvinnoförtryckande traditioner fortlever? Kan man hoppas på ett V-löfte om konsekvent feminism?
En annan källa till feministisk antifeminism är Socialdemokraternas självgoda utrikespolitik. Erkännandet av Palestina och det fortsatta stödet till organisationer kopplade till islamistiska Hamas är nog ett av det värsta. Hur kan man säga sig vara för kvinnors rättigheter i världen och vara kritisk mot antisemitism samtidigt som man stödjer organisationer som vill etablera islamistiskt kalifat och utplåna staten israel med vapenmakt. Ett löfte om att S-slut på naiviteten i Palestinafrågan är att hoppas på.
Efter att ha gått från jumboplats i opinionsnoteringarna så har det bästa valresultatet i partiets historia krönt Kristdemokraternas år med framgång. Förhoppningsvis lovar KD ödmjukhet även avantgardet redan fyllt partikällaren med champagneflaskor.
Det nya året är fyllt av stora förhoppningar på politiken. Men som med alla nyårslöften så kanske man inte ska hoppas på för mycket.