Den mest omtalande nyheten från det tyska valet är förstås framgångarna för högerpopulistiska Alternative für Deutschland, AfD. Många kommentatorer har sett partiets tillväxt som ett tecken på hur det förflutna upprepar sig och beskrivit det som närmast ett slags tyskt öde att förr eller senare få ett högerpopulistiskt parti i förbundsdagen.
Men AfD är ingen stark samlad ideologisk kraft och att det tagit sig in i förbundsdagen beror på tillfälligheter och andras misstag. Redan på morgonen efter valet meddelade partiets ordförande och tidigare partiledare Frauke Petry under en presskonferens att hon inte ämnade ta sin plats i anspråk. Bakgrunden ska vara interna konflikter i det bara fyra år gamla partiet.
AfD har ingen fast ideologi utan spretar mellan olika inriktningar. Det som fått partiet att växa är missnöjet med hur de stora etablerade partierna har hanterat migration och integration. Partiet växte i opinionen under 2015 års stora flyktingvåg, efter terrordåden och terrorförsöken under 2016, samt i takt med en rad uppmärksammade fall av våld och överfall på kvinnor i offentliga miljöer där gärningsmännen har varit asylsökande.
Tyska tidningen FAZ, Frankfurter Allgemeine Zeitung, gjorde dagen efter valet en sammanställning av opinionsundersökningar som visar att många tyskar är skeptiska mot den förda invandringspolitiken och ser stora problem i integrationen av framförallt muslimer i det tyska samhället. Dessa vanliga åsikter avfärdades länge av de etablerade partierna.
Storkoalitionen mellan Kristdemokraterna och Socialdemokraterna fick det för väljarna att framstå som om de traditionella huvudmotståndarna vuxit samman till ett alternativ. Detta kunde AfD utnyttja.
Det innebär inte att AfD skulle vara särskilt populära, ens bland sina egna väljare. Fler än 80 procent av tillfrågade AfD-sympatisörer sade sig till exempel vara missnöjda med hur partiet hanterat interna extremister. Det påminner om SD:s väljare i Sverige som länge själva ofta svarade att de egentligen hade andra partier som de tyckte bättre om.
Normalt ska man akta sig från att göra jämförelser mellan olika politiska kulturer. Men likheterna mellan situationen i Tyskland och i Sverige är för uppenbara för att inte reflektera över.
När de ordinarie partierna inte visar några skillnader i frågor som upptar människors tankar och diskussioner uppstår ett vakuum som populister kan utnyttja. Nya Moderaternas uppgörelse med Miljöpartiet i migrationsfrågan var en avgörande faktor för Sverigedemokraternas tillväxt här, precis på samma sätt som Merkels storkoalition med socialdemokrater gödde AfD.
Både AfD och Sverigedemokraterna bygger sina framgångar på att de uppfattas vara det enda alternativet. Om de etablerade partierna kan skapa konfliktlinjer också i migrationsfrågan kommer det att beröva populisterna deras viktigaste tillgång.