Ett organ från en död person kan rädda livet på en annan. Undersökningar visar att de flesta är positiva till att donera sina organ, men trots det genomförs bara runt 150 donationer varje år. Det stora problemet är att en person under intensivvård i livets slutskede oftast inte är i skick att tala om för någon vad denne vill ska hända med organen. Varför inte då låta anhöriga bestämma i patientens ställe?
Den frågan vill regeringen att en ny utredning ska besvara. Det liggande förslaget på hur organ bättre ska kunna tas tillvara kommer från en annan utredning som presenterades 2015. Den utredningen kom fram till att anhöriga ska kunna tillfrågas om donation då en patient på intensivvård står utan chanser att överleva. Detta om patienten själv inte redan sagt eller skrivit ned vad han eller hon vill.
Förslaget rimmar dock illa med grundlagens garanti av människors rätt till samtycke om vård, enligt regeringskansliets jurister. Själva vården skulle i det här fallet gälla insatser för att bevara vissa av en patients organ så att de fortsätter att vara lämpliga för donation. Den nya utredningen ska därför ta reda på om anhörigas beslut i en sådan situation verkligen strider mot grundlagen.
Just anhörigas makt över en patient som inte själv kan uttrycka sin vilja, på grund av ett allvarligt sjukdomstillstånd, är en delikat fråga. Det går nämligen inte att anta att de anhöriga känner patienten tillräckligt väl för att veta vad denne skulle ha velat, även om det ofta är så. Men allt eftersom vi lever längre tenderar också de närmast anhöriga att bli mer avlägsna släktingar eller vänner. Staten ger oss även möjlighet att inte hålla kontakt med familjemedlemmar, eftersom vi inte behöver deras omsorg när det finns exempelvis äldreboenden. En nära anhörig på pappret behöver därför inte vara en person som står särskilt nära patienten.
Självfallet finns situationer då närmast anhörig måste svara i patientens eller den dödes ställe, men frågan om organdonation är inte en sådan. Alla kan nämligen med lätthet under sitt liv meddela att man vill donera sina organ via Socialstyrelsens hemsida, ett donationskort eller helt enkelt berätta det för någon. Att många sedan inte gör det, trots att man när frågan ställs är positiv till att donera, kan bara lösas med ytterligare uppmaningar och information från exempelvis det nya nationella donationsfrämjande centrumet under Socialstyrelsen. Kanske bör staten också fråga sig om det finns andra skäl till att så många inte donerar, nämligen att de helt enkelt inte vill.
Att regeringen reagerar på den ytterligare makt som den förra utredningen vill ge anhöriga är därför positivt. Förändringen är tveksam även av etiska skäl. Rätten till den egna kroppen bör vara självklar och inte göras om till ett system där man måste säga till om man vill ha den intakt. Den som i livet inte tillkännager sin vilja bör heller inte påtvingas en sådan av anhöriga så fort döden väntar.