Två ska bli tre. Två föräldrar får ett barn. Det är grunden för föräldraledigheteten. Nu har regeringen skickat en proposition till riksdagen med innebörd att det även ska gälla de så kallade pappamånaderna. Inte bara två utan tre månader ska vara reserverade för respektive förälder och inte få delas med den andra.
Att föräldrarna inte får göra upp själva om hur de ska fördela föräldrapenningen strider mot kärnan i familjebildningen. Det är föräldrarna och deras barn det rör, inte någon annan. Därför är det också naturligt att det är familjen som får bestämma hur föräldradagarna ska fördelas.
Mamma och pappa vet bättre hur barnet ska tas om hand och hur det passar familjen att ta hand om barnet än vad socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S), Jan Björklund (FP) eller valfri miljöpartist gör. Ändå står de partierna bakom förändringen som ironiskt nog kan komma att falla i riksdagen då det är oklart om Vänsterpartiet kommer att stödja förslaget då de vill gå ännu längre och tvinga föräldrarna att dela rakt av.
Att förslaget inte är populärt är förståeligt då det är ett stort ingrepp i familjernas självbestämmande. Det olika uttaget håller dessutom sakta på att jämna ut sig av sig själv i takt med att föräldrarna själva ändrar uppfattning och båda numer oftast väljer att vara hemma. I de större städerna och bland vissa yrkesgrupper ses det idag inte bara som naturligt att vara hemma med sina barn, det ger dessutom status. Erfarenhetsmässigt vet man att trender och värderingar i de större städerna successivt kommer att sprida sig ut i landet. Allt talar för att det jämnare uttaget i föräldraförsäkringen kommer följa samma mönster.
Vi lever inte i ett enhetssamhälle och alla föräldrar och familjer är inte stöpta i samma form. Därmed passar inte heller påtvingade fördelningar alla familjer. Om en förälder inte får överlåta de dagar den inte tar ut så drabbar det de berörda barnen som får kortare tid hemma med någon av föräldrarna. Istället väntar tidigare start på förskola, där barnet får börja redan från 12 månaders ålder. Det gäller till exempel när ena föräldern av någon anledning inte kan ta hand om sitt barn själv utan behöver den andras stöd, exempelvis på grund av en muskelsjukdom eller liknande.
Det finns också familjer där ena föräldern i praktiken är ensam familjeförsörjare, exempelvis om andra parten är arbetslös. Den som under sådan omständigheter tvingas ta ledigt en period utan ersättning riskerar att skrivas ut ur de sociala systemen. På vår förändrade arbetsmarknad finns även allt fler som arbetspendlar till andra länder där det inte nödvändigtvis är möjligt att få ledigt för att vara hemma med barn.
Uppenbarligen räcker det inte att verkligheten ser olika ut för olika familjer för partierna som stödjer förslaget. Men så går heller inget av dem heller särskilt starkt i opinionen för närvarande.