Vem kan tacka nej till att styra en organisation med över sex miljoner medlemmar? I vissa fall är det dock bättre att hålla sig utanför. Särskilt om man är ett politiskt parti och organisationen är Svenska kyrkan.
Så sent som år 2000 frikopplades Svenska kyrkan från staten, och 2001 anordnade kyrkan sitt eget val för första gången. Många av de politiska partierna var dock inte lika ivriga att lämna kyrkopolitiken, men de allra flesta insåg med tiden det olämpliga i att fortsätta ställa upp i kyrkovalen. I stället kunde de politiker som ville stanna kvar bilda en fristående nomineringsgrupp som följde partiets ideologi i kyrkofrågor, såsom Fria Liberaler i Svenska Kyrkan, Vänstern i Svenska kyrkan och Borgerligt alternativ, som bildades av politiker från Moderaterna.
Men alla partier har fortfarande inte nåtts av samma insikt. Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna och Centerpartiet ställer fortfarande upp som parti i kyrkovalet. S har dessutom länge haft en överlägsen maktposition i kyrkomötet sett till antalet mandat. Trots detta hävdar partiets kyrkopolitiker att Svenska kyrkan inte blivit vänstervriden och fungerar som ett stöd till partiet som nu sitter i regeringen. Men om det inte är en fördel att utnyttja för S, varför ställer partiet ens upp i kyrkovalet?
Det går uppenbarligen att som nomineringsgrupp följa en politisk linje, säg en socialdemokratisk sådan, utan att vara kopplad till ett parti. Det skulle göra det klart att kyrkopolitiken bara är till för kyrkan och dess kristna ändamål. Det blir lättare för både företrädare och kyrkans medlemmar om alla andra eventuella intressen skärs bort. Att S, C och SD trots detta är kvar i Svenska kyrkan skickar helt motsatt signal.
Därmed inte sagt att Svenska kyrkan bör vara helt utan åsikt. Tvärtom kan det vara positivt för samhället om kyrkan utnyttjar sin storlek och ställning för att sätta press på makthavande politiker. Intressena måste dock utgå från den kristna tron.
En stor del av valrörelsen inför kyrkovalet handlar om partiernas inblandning i Svenska kyrkan. En tydlig trend är att de opolitiska nomineringsgrupperna blir större. Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan, POSK, med avpolitisering som en av huvudfrågorna, blev 2013 näst störst efter Socialdemokraterna med 38 mandat i kyrkomötet. Men även alternativ i form av de radikalare Öppen Kyrka (Öka) och Frimodig kyrka, som vill stå upp för en klassisk kristen tro, finns att rösta på.
Partiernas inblandning är så allvarlig att det kommer att fortsätta vara huvudfråga, vilket tyvärr överskuggar det som faktiskt har med kyrkans verksamhet att göra. Kyrkan och religionen har successivt dragit sig undan från riksdag och regering. Är det då rimligt att partierna fortsatt har fri rörlighet i Svenska kyrkan?