Organisationen Varken Hora eller Kuvad har gjort en enkätundersökning som 1 100 ungdomar i utanförskapsområden har svarat på. Föreningen ville ta reda på om de eventuellt lever under begränsningar och vilka dessa i så fall är. Enkäten skickades ut till 12-och 18-åringar i olika Stockholmsförorter.
Resultatet är skrämmande. 81 procent av alla pojkar som svarat menar att de har ett ansvar för sina systrar. De uppger att systrarna måste bete sig på ett ”bra” sätt och inte dra skam över familjen. 28 procent av flickorna upplever att de kontrolleras ”mycket hårt” av sina manliga släktingar. 83 procent av flickorna får inte ha vänner av motsatta könet och 73 procent får inte inleda kärleksrelationer innan de gifter sig.
Enkäten visar att unga kvinnor och flickor i förorterna lever ett begränsat liv. Förtrycket ger sig till känna genom att flickorna kontrolleras av sina föräldrar och bröder och inte kan leva som vanliga ungdomar.
43 procent av flickorna får inte delta i simundervisningen. Det kan i förlängningen få förödande konsekvenser då alltfler barn och vuxna omkommer i drunkningsolyckor på grund av bristande simkunskaper varje år.
Undersökningen visar att såväl pojkar som flickor lever i en hederskontext. Det får allvarliga konsekvenser, särskilt för flickorna. Det är viktigt att fortsätta lyfta dessa frågor. Vad som händer i förorterna måste ut i ljuset, debatteras och åtgärdas.
Det går inte längre att sopa problemen under mattan. Ett arbete måste till på flera olika nivåer för att sprida rätt normer om respekt för individer och människovärdighet.
Amineh Kakabaveh, ordförande i föreningen Varken Hora eller Kuvad, skriver i Svenska Dagbladet (20/1) att insatser behöver riktas mot skolan, SFI och de grupper som samlas i manliga föreningar och religiösa samfund där hederskulturer odlas.
Nyligen rapporterade Ekot (18/1) att antalet barnäktenskap bland asylsökande har ökat. Vissa framhöll då argumentet att eftersom svenska sexton och sjuttonåringar får vara sambos borde också asylsökande kunna vara det.
Det är att ta frågan ur sitt sammanhang. Skillnaden mellan att bo ihop med sin pojk- eller flickvän med föräldrarnas samtycke jämfört med att komma till Sverige utan föräldrar, inte känna till sina rättigheter, inte kunna språket och vara intvingad i ett äktenskap är uppenbar. Där har det offentliga ett större ansvar.
De asylsökande barnen kan inte åläggas ansvaret för att lösa detta problem. Detsamma gäller de utsatta flickorna i förorten. När en person förtrycks kan den inte bara slå sönder glasburen och göra sig fri. Det måste till ett större arbete för att förändra förutsättningarna för flickor och kvinnor i utanförskapsområden om deras rättigheter ska kunna säkras.