Den gröna rörelsen har radikaliserats avsevärt på kort tid. Frågan är nu hur mycket skada det gröna krutet kommer att orsaka innan rörelsen temporärt bränner ut sig själv.
Det börjar som alltid med alltmer högljudda och samstämmiga påståenden om att den är en fråga om liv och död. Vi måste agera nu, annars är det kört. Så har det låtit i decennier, men det som skiljer samtiden från den nära dåtiden är att det nu har bildats nära nog konsensus kring detta i offentligheten. Från politiker till skådespelare.
För en idéströmning som redan tidigt utvecklades i antimänsklig riktning är detta oerhört farligt. Det blir allt vanligare med krav på att demokratin måste sättas på undantag – sådana tenderar dock att bli lika permanenta som tillfälliga skatter – eller påståenden om att det är människan själv som är problemet och aldrig kan sluta vara det.
Samtidigt ökar trycket på varje individ att agera. Rörelsen Fridays for future har som aldrig för lyckats ta frågan om klimatkampen till gatan. Rörelsen frontfigur, den blott 16-åriga Greta Thunberg, har på nolltid gått från att vara okänd till att bli den gröna rörelsen messiasfigur. Rörelsen är tydligt populistisk och konfliktorienterad. Vetenskapen sägs ha lösningen klar och politikerna bara borde genomföra den. Ofta kritiseras politiker för att inte ta till sig vad forskningen säger. Som om den hade en klar och enhetlig röst.
Därtill kämpar aktivisterna för att engagera alla människor i kampen. Det är viktigt. Thunberg själv ska snart bege sig på en sponsrad båtresa till Amerika, där hon det kommande året ska närvara vid två klimattoppmöten samt vila och ha roligt. De arma stackare som inte kan åka gratis båt över Atlanten uppmanar hon att fortsätta kampen. Det räcker inte längre att ungdomar åsidosätter sina studier och sin framtid, nu kräver rörelsen att vuxna strejkar.
Kravet kommer självklart inte att tillmötesgås. På sin höjd lär en handfull lämna sina arbetsplatser. Verkligheten är en tämligen normerande kraft. Men det visar hur snabbt radikaliseringen i den gröna rörelsen har gått. Och den behöver det. Om inte hjulen snurrar snabbare och snabbare kommer den tänkta revolutionen att komma av sig och planeten att gå under.
Rädslan för artens fortlevnad kopplas snabbt ihop med tankegodset om människans uselhet. Inte sällan paras detta med mottagarens redan existerande idéer om att vissa grupper är värda att lämna planeten först. Världen är dessvärre full av människor som kan tänka sig att ventilera sin klimatångest genom ett kulregn eller ett bombattentat. Allt för klimatets skull. Så var fallet i El Paso nyligen och så var fallet på en större skala också i Nazityskland.
Det verkar omöjligt att övertyga den gröna rörelsen om värdet i att stanna upp och tänka efter. Att människan inte bara är ett problem utan en lösning. Att det är för människans skull vi försöker rädda klimatet. Förhoppningsvis slipper vi ser fler våldsdåd sprungna ur den gröna paniken.