Ibland fladdrar någonting förbi i nyhetsflödet som ur ett större perspektiv kanske inte framstår som det mest akuta men som ändå, vid eftertanke, tydligt syns i all sin vidrighet så klart att det oavsett andra nyheter inte får passera obemärkt. August Eliassons artikel den 20 januari 2015 i Proletären om bortgångna Peter Wallenberg stämmer i alla avseenden in på den beskrivningen.
Eliasson skrev fullständigt respektlöst under rubriken ”En parasit är död” på ett sätt som förlöjligade och förminskade Peter Wallenbergs livsgärning och även honom som människa.
Den mot Eliassons artikel vänligt sinnade kan poängtera att Eliasson även var kritisk till socialdemokratins förhållningssätt till Wallenberg, vilket med Eliassons ord beskrevs som att det var ”rent patetiskt att se representanter för det så kallade arbetarpartiet hylla Sveriges värste kapitalistiska parasit”. Men oaktat pikandet av Löfvén, Göran Persson och Stig Malm så framstod det tydligt att det huvudsakliga målet för Eliassons artikel var Peter Wallenberg och hans familj. Uttryckt på ett sätt som måhända är i linje med det revolutionära språkbruket men fullständigt opassande i alla andra sammanhang. Särskilt i den situation som var, vid bortgången av en människa.
Man kan tycka olika. Det är var politik handlar om. Proletären har en tydlig politisk inriktning som landets enda kommunistiska arbetartidning. Ur Proletärens synvinkel må Wallenbergfamiljen representera en del av ett politiskt system som kommunismen motsätter sig, men även i den politiska retoriken finns det anständighetsgränser. Och Eliasson i sin artikel kliver över dem alla.
Eliasson skrev att ”Peter, `Pirre’ Wallenberg är död. Familjen Wallenbergs rövarvälde lever vidare” och ”En parasit och tjuv är död men familjens makt lever vidare”. Ett sådant uttryckssätt är bortom alla gränser, men det visar tydligt var kommunismen står för. Ett politiskt system som inte respekterar människor på individnivå, såvida de inte inordnar sig. Ett politiskt system som inte respekterar den fria viljan eller ens har vett att åtminstone erkänna människovärdet i en politisk motståndare. Gör man det uttrycker man sig inte så.
Peter Wallenberg har genom sitt arbete skapat tusentals arbetstillfällen. Arbetstillfällen som uppenbarligen inte räknas i den kommunistiska världen men som i stort har betytt tillväxt för Sverige och i smått mat på bordet för alla som stått på lönelistan.
Om det låtsas Eliasson som ingenting. Löfven, Göran Persson och Stig Malm kan se det. Men Eliasson ser bara rött. Inte med ett ord kan han erkänna Wallenbergs betydelse för svenskt näringsliv. Och genom att sätta epiteten ”parasit” och ”tjuv” på Peter Wallenberg, en bortgången man som inte längre kan försvara sig, tar Eliasson bort även människovärdet för honom. Peter Wallenberg har anhöriga. Anhöriga som har förlorat någon de älskar.
Eliasson måste inte respektera Wallenbergs arbete men han har ingen som helst rätt eller grund att inte betrakta honom som människa och därmed även i vart fall respektera den sorg han lämnat sina anhöriga i. Det hör till vanlig hyfs att inte göra så. Fy skäms Eliasson. Fy skäms.
Den enda behållningen med Eliassons artikel är att kommunismens rätta ansikte synliggörs. Så här ser det ut. I all sin självhävdelse, förakt för oliktyckande och brist på respekt för individen.