Italiens valresultat, med en klar majoritet för antietablissemangspartier, var extremt men fler resultat i samma stil lär följa. De objektiva faktorer som ger upphov till den politik som populistiska partier reagerar emot försvinner inte.
Dessa faktorer är väl kända. En åldrande befolkning, till följd av att människor lever längre samtidigt som det föds allt färre barn, innebär att allt färre måste försörja allt fler. Hur kan denna obalans rättas till? Invandring har varit, och kommer sannolikt att fortsätta vara, ett av de mest näraliggande svaren. Men ända sedan 1970-talet har invandringsnivåer och stödet för populistiska partier gått hand i hand.
Italien har under de senaste åren prövats hårt av flyktingkrisen, men den demografiska utvecklingen dessförinnan var långtifrån hållbar. EU-kommissionen varnar i sin senaste granskning av Italiens ekonomi för stigande pensionsutgifter som skapar ”långsiktiga hållbarhetsrisker”. Befolkningen i arbetsför ålder beräknas minska med 19 procent fram till 2050 – men då är det under förutsättning att en viss invandring äger rum. Utan invandring blir minskningen dubbelt så stor. 2016 motsvarade de äldre 34,3 procent av befolkningen i arbetsför ålder. År 2045 beräknas de ha ökat till över 60 procent.
Under de senaste 20 åren har det också fötts få barn i Italien (1,3 per kvinna), vilket 2015 fick konsekvensen att befolkningen minskade. Sådana siffror är nu långtifrån unika i Europa. Polen, Grekland och Spanien ligger på samma nivå, Tyskland och Österrike något men inte väsentligt högre. I frånvaro av enorma produktivitetsökningar – genom digitalisering och robotisering, till exempel – är det svårt att se hur människorna som ska utföra arbetet och betala inkomstskatt på sina löner ska räcka till.
Samtidigt bygger människors förväntningar på de system som byggdes upp i en tid då de europeiska staternas befolkningsutveckling såg ut på helt annat sätt. Som den finländske nationalekonomen Juhana Vartiainen har uttryckt det går det att stärka systemen om man höjer pensionsåldern, gör arbetslöshetsförsäkringen mindre generös och uppmuntrar arbetskraftsinvandring. Men det är på samma gång just sådan politik som har försvagat stödet för traditionella partier och skapat grogrunden för populismen.
På detta sätt kan valet i Italien sägas förebåda en konflikt som kommer att uppträda i nästan vilket val som helst framöver. Det var lätt att utlova generösa reformer och större statliga åtaganden så länge arbetskraften växte. Nu är det svårare. Etablerade partier har, i ljuset av de demografiska utmaningarna, inga stora förbättringar att erbjuda och kan i värsta fall tvingas gå till val på rena försämringar av människors liv. Populistiska partier, som nonchalerar de objektiva långsiktiga förutsättningarna, har en mängd öppna mål. ”De europeiska välfärdssystemen kan på så sätt visa sig vara politiskt ohållbara, även om det teoretiskt sett skulle vara möjligt att ’rädda’ dem”, som Vartiainen skriver.