När man tänker på säkerhetspolitik i Sverige, tänker man allt som oftast på Ryssland och Nato. Kina får väsentligt mindre uppmärksamhet – som Jerker Hellström, forskningsledare vid Totalförsvarets forskningsinstitut, noterade vid Folk och försvar i Sälen nämndes Nordkoreas diktator Kim Jong-un dubbelt så ofta i svenska medier som Kinas president Xi Jinping. Även om medielogiken inte är svår att följa – Nordkorea är en blandning av det bisarra och det potentiellt katastrofala – blir det skevt. Kinas kommunistparti är, som Hellström sa, en aktör som i allt högre grad påverkar den regionala och globala säkerhetspolitiska utvecklingen och som det gäller att förstå sig på.
Den uppgiften har dessutom blivit svårare sedan presidentskiftet i USA. Kina har i jämförelse med västvärldens supermakt kommit att framstå som den sansade och pragmatiska parten, den stat som står för frihandel och klimatavtal och överhuvudtaget att ingångna avtal ska hållas. Bilden av en ansvarstagande stormakt håller, som Hellström sa, på att få fäste i omvärlden.
I kombination med ett ekonomiskt mirakel som verkar vara utan ände och en ovedersäglig betydelse som handelspartner har denna bild förändrat den mentala politiska geografin. Det är inte svårt att se hur de populistiska ledare som nu framhåller Putins ledarskap som förebildligt inom en snar framtid kan komma att ta Xi Jinping till idol.
Dessvärre stämmer inte bilden vare sig av miljöpolitik, handelspolitik eller säkerhetspolitik. Kina släpper ut dubbelt så mycket växthusgaser som USA och koldioxidutsläppen per capita gick om EU:s redan 2014. Det finns ett starkt inslag av protektionism i handelsrelationerna. Och ”medan Xi Jinping betonar hur viktigt det är att stater följer internationella överenskommelser och normer, är det lätt att få intrycket att det bara gäller Kina när det är i Kinas intresse”, som Hellström uttryckte det.
Det sistnämnda har uppmärksammats av Tysklands utrikesminister Sigmar Gabriel, som har framfört kritik mot hur Kina försöker splittra EU och spela ut medlemsländer mot varandra. EU respekterar ”ett Kina” (det vill säga har inga diplomatiska eller formella politiska förbindelser med Taiwan), men respekteras enligt Gabriel inte som ”ett Europa” i gengäld. ”Om vi inte lyckas utveckla en egen strategi i fråga om Kina, kommer Kina att lyckas klyva Europa”, har han sagt.
Sannolikheten för att en sådan europeisk strategi ska komma till stånd är dock inte så stor. Ländernas behov och situation ser olika ut – det är kanske inte så konstigt att Grekland efter flera år av ekonomisk kris gör andra bedömningar än Tyskland i frågor som kan skapa irritation i Kina. Stora infrastrukturinvesteringar som i andra delar av Europa kan uppfattas som en medveten expansion av Kinas makt, kan i det krisdrabbade landet synas vara den bästa vägen till ekonomisk återhämtning. Och det finns också inom Europa helt olika idéer om vilka principer som egentligen ska värnas och vilka de europeiska värderingarna är. Att då hålla fast vid och främja dessa värderingar i kontakterna med en motpart som Kina låter sig knappast göras.