En ställföreträdare, till exempel en god man eller förmyndare, ska hjälpa någon, ofta ett barn eller en funktionshindrad, med rättsliga och ekonomiska angelägenheter. Den positionen kan lätt missbrukas av den som vill åt den företräddes pengar för egen del. Att helt ta bort den risken är omöjligt, men regeringen har nyligen tagit ställning till Riksrevisionens rekommenderade åtgärder på området för att förbättra kontrollen av ställföreträdare.
Att någon form av förändring behövs är tydligt efter den granskning som SVT inledde 2016. Det visar sig bland annat att ställföreträdare har stulit pengar och att kommuners överförmyndare, som sköter tillsynen av ställföreträdarna, inte har kontrollerat att arv kommit till rätt person. Detta har visserligen upptäckts av länsstyrelserna, som i sin tur har regelbunden tillsyn av överförmyndarna, men många kommuner har inte tagit till sig av kritiken.
Det är uppenbart att kritiken från länsstyrelserna borde göra mer skillnad i praktiken. Riksrevisionen fick därför i uppdrag att utreda om staten, ytterligare en aktör i denna långa kedja, kan skapa bättre förutsättningar för tillsyn av ställföreträdare och överförmyndare. Och rekommendationerna som lades fram i december 2017 var omfattande. Riksrevisionen föreslog bland annat att ett nationellt register över ställföreträdare upprättas, som ska förvaltas av en ny myndighet, och att en utredning tillsätts som ska ta fram vilka uppdrag som kan läggas på professionella ställföreträdare.
Att blanda in staten i kommunernas frågor är ofta frestande. I det här fallet, och många andra, bör dock staten inse sin begränsning. Problemen med brottslighet och slarv bland ställföreträdare och överförmyndare blir snarare svårare att lösa om ytterligare en länk, i form av den föreslagna myndigheten, läggs till den redan långa ansvarskedjan.
Inte heller torde professionella ställföreträdare, som redan finns i flera kommuner, vara mer pålitliga. Risken är då att anställda eller anlitade ställföreträdare överanvänds av kommunerna, och det finns heller ingen garanti för att de är mer noggranna än frivilliga. Ställföreträdarskapet har alltid varit ett privat engagemang, vilket också avspeglas i den ringa ersättning som utgår. De privatpersoner som ansöker om att bli gode män gör det i regel för att de vill hjälpa, inte för att försörja sig själva. Detta är i grunden något positivt, så länge de goda män som har ohederliga avsikter lätt kan upptäckas och lagföras.
För ovanlighetens skull har regeringen en sund skepsis gentemot den centralisering som Riksrevisionen rekommenderar. Biträdande justitieminister Heléne Fritzon (S) sträcker sig till att se över regelverket för ställföreträdare, men utan att tillsätta någon utredning. Hon är inte heller säker på att en ny myndighet är bästa sättet att samordna systemet, vilket regeringen annars brukar vara pigg på att göra. I det här fallet handlar det om att kommunerna måste ta sitt ansvar. Regeringen kan inte göra mycket åt saken.