Det finns all anledning att som skattebetalare bli heligt förbannad när politiker och tjänstemän super och har skoj och sedan skickar notan till medborgarna. Viss representation är nödvändig men det finns tydliga gränser för vad skattemedel ska användas till. Furstligt dricksande och spännande men onödiga resor tillhör inte den kategorin.
I Sverige odlas en föreställning om en särskilt svensk form av byråkrati och statsförvaltning som ända sedan kung Karl XI:s dagar varit effektiv och samvetsgrann. Till stora delar stämmer denna bild. Vi har trots allt i internationell jämförelse mycket väl fungerande myndigheter.
I centrum för den välfungerande förvaltningen står den ansvarstagande ämbetsmannen som enligt traditionen allt sedan stormaktstiden fullgör sin plikt gentemot kronan, eller staten och medborgarna kanske vi skulle säga i dag. Samvetsgrannhet och oförvitlighet är egenskaper som förväntas utmärka samtliga offentliganställda tjänstemän.
Därför blir skattebetalarnas upprördhet så stor när det visat sig att de tjänstemän eller för all del politiskt förtroendevalda som förväntas fullfölja sina uppdrag till samhällets fromma i all anspråkslöshet istället lever loppan på skattebetalarnas pengar.
Hovrättspresidenter och generaldirektörer som lämnar tre-fyra tusen kronor av offentliga medel i dricks på krogen upprör. Staten står inte för dricksen och återbetalning har enligt uppgift nu skett. Att höga tjänstemän på kalas i slutänden fått betala dricksen själva förväntar sig skattebetalarna men det är en mindre del av upprördheten.
Att det äts och dricks för mer än en tusenlapp per kuvert sticker naturligtvis också i ögonen. Men för många är det värsta att statens tjänare utan att blinka verkar kunna kosta på sig att dricksa flera tusen. Något som absolut inte stämmer överens med idealbilden av den svenske ämbetsmannen.
Aftonbladets pågående granskning av hur det offentliga Sverige lägger knappt 5,7 miljarder kronor på representation och kurser är en förtjänstfull journalistisk insats. Det är nog många högre tjänstemäns nattsömn som störs av granskningen och det är bara bra.
Det är inte rimligt att kommunens höjdare exempelvis tar fjällresor på representationskontot. Ekerös kommundirektör tar nog nästan priset då han flera gånger åkt på en fastighetsmässa på franska Rivieran på kommunens bekostnad. Många kommuner har en milt sagt vidlyftig representation och kostnader även för interna ”kick-offer” och liknande. Kommuninvånarna betalar allt från ett par hundra till en bit över 600 kronor per person för representationen. En del kommuner är dock klädsamt återhållsamma.
Slöseri med skattepengar på detta sätt är oacceptabelt. Representation är nödvändigt men det måste ske med måtta. Ett sätt att skrämma in lyxhungriga politiker och tjänstemän i fållan för grå ämbetsmän, av det snitt som den svenska föreställningen om det allmännas ödmjuka tjänare föreskriver, är att se till att de personligen, med skattade pengar, får betala för sitt svirande.