”Det förflutna är inte dött, det är inte ens förflutet”, sa William Faulkner.
Upptrappningen av kontroversen mellan Tyskland och Grekland bär syn för sägen. Vänsterradikala Syriza har sedan valsegern i januari inte bara slagit in på en ny linje när det gäller statsfinanserna, utan också fört upp frågan om tysk gottgörelse för förbrytelser och utsugning under andra världskriget på dagordningen.
Av ledande tyska politiker betraktas denna fråga som ett stickspår, men på något vis måste den ändå besvaras.
Och då duger det nog inte med svaret att fallet, som den tyska förbundsregeringen uttrycker det, är ”juridiskt och politiskt avslutat” – även om det på sätt och vis stämmer. Vid konferensen om Tysklands externa skulder i London 1953 kom ett antal länder, däribland Grekland, överens med Västtyskland om att skjuta upp frågan om kompensation och skadestånd till dess Tyskland så småningom återförenades. När Tyskland återförenades och dess relationer till andra stater reglerades i det så kallade två plus fyra-fördraget, förbigicks frågan om gottgörelse.
Men den grekiske premiärministern Alexis Tsipras ser saken annorlunda. Återföreningen skapade de materiella förutsättningarna för försoning mellan folken, menar han, men i stället för att ta itu med frågan har den ena tyska regeringen efter den andra valt ”tystnad, juridiskt tricksande, uppskjutande och fördröjande taktik”. Att den grekiska ekonomin och infrastrukturen förstördes och att Tyskland tvingade till sig ett omfattande lån som aldrig återbetalades förblir således öppna sår; likaså massakrerna i Distomo och Kaisariani.
Mot den tyska regeringens formella argument står således den grekiska regeringens historiska och moraliska. Och alldeles utan sympatisörer är inte Tsipras i Tyskland heller. Till och med socialdemokraternas vice ordförande, Ralf Stegner, har sagt att det behöver föras en skadeståndsdiskussion – låt vara utan koppling till debatten om eurokrisen.
Men just denna koppling torde vara omöjlig att undkomma. När Alexis Tsipras vid sitt besök i Berlin i veckan besökte förintelsemonumentet var det, som en tysk tidning uttryckte det, ”ett tillfälle med särskild betydelse” mot bakgrund av skadeståndskraven.
Och det som ur tyskt perspektiv kan te sig som ett skamlöst och cyniskt utnyttjande av historien för att uppnå politiska mål i ett pressat förhandlingsläge, har ur grekiskt perspektiv en viss logik. Minnena av ockupationen väcks till liv när nationen än en gång tycks ha förlorat sitt självbestämmande och är utlämnad åt andras vilja. ”Mycket av vreden mot Tyskland är ett uttryck för förödmjukelsen av ett samhälle som trodde att det slutligen hade gjort upp med det förflutnas spöken”, skriver historikern Mark Mazower. Skadeståndskraven blir så ett sätt att upprätta den kränkta nationens värdighet.
Hur allvarliga kraven verkligen är, och hur långt Grekland kan tänka sig att gå när de inte uppfylls, kan man bara spekulera om. Men definitivt allvarligt är det som har visat sig i denna sak: att européer som lever i ömsesidigt beroende till synes är oförmögna att förstå varandras perspektiv och erfarenheter.