Ska vi byta, ska vi byta grejer med varann? Det frågade Hans Alfredson i en barnvisa. Svaret blev ja. Exakt enligt ekonomernas tes om hur bra det är för individ och samhälle att byta varor.
Men ingen regel utan undantag. En leksaksbil mot en rostig spik låter ju lite oklokt. Och i dessa dagar är det många som har svårt se värdet i att byta något som helst mot en grekisk skuldsedel.
Byta grejer har annars varit en grekisk specialitet, sedan antiken. Grekernas marina färdigheter förde dem överallt runt Medelhavet, och längre än så. Det gick bra för grekiska handelsmän även under de turkiska osmanernas styre.
Det moderna Grekland har haft svårt att leva upp till egna och andras förväntningar. Men sjöfarten har blomstrat. Efter en fördubbling på 1960-talet hade Grekland 1981 världens största handelsflotta. Redarfamiljerna Onassis och Niarchos gav rikligt stoff både till ekonominyheter och kändisskvaller.
1981 var också året då Grekland gick med i EU – och resan till den av politik och mentalitet skapade kollapsen inleddes.
Halvvägs, 2001, året Grekland anammade euron, ägde grekiska rederier kring 3 000 handelsfartyg, alltjämt mest i världen.
Nu har antalet sjunkit ned mot 800.
Man kunde tycka att Grekland borde ha kunnat anpassa sig till ny, mer eller mindre juste konkurrens. Det har inte skett.
Men Grekland ligger alltjämt där vid en global korsväg. Den regering Grekland fick i januari har försökt slå mynt av landets belägenhet. Det förklarar hur Alexis Tsipras agerat sedan han blev premiärminister i januari, som ledare för sitt vänsterparti Syriza – i en koalition med ett nationalistiskt, EU-fientligt parti.
Mot bakgrund av kriget i Ukraina söker EU:s ledare begränsa sina kontakter med ryska kolleger till det sakligt och formellt nödvändiga. Icke så Tsipras. Bara under tiden april – juni blev det tre besök i Ryssland. Den vanliga förklaringen är att Tsipras hade hoppats på pengar, och ville spela det ryska kortet, skrämma väst med ett närmande till Moskva.
Vid sitt senaste besök 19 juni i S:t Petersburg höll Tsipras tal på ett affärsforum omhuldat av Putin. Tsipras sade att ”vi är en nation av sjöfarare som vet hur man navigerar genom stormar och inte räds att bege sig till nya hav och nå nya hamnar.”
Det där kunde tolkas som att Tsipras var redo att kapa banden med väst.
Men de som har ansvaret i Aten borde, kunde man tycka, vara nöjda med de hamnar Grekland självt har.
Kineserna är det ju! När en tidigare grekisk regering började privatisera för att sanera statens finanser och effektivisera ekonomin kunde Kina ta över en del av hamnen i Pireus. Nu sköts den mycket bättre.
Men Tsipras parti gick till val på återställare. Peking fick anledning oroa sig för att förlora pengar i Pireus. Nu tycks parterna vara överens. Greklands EU-kritiker till vänster och höger välkomnar det Kina som väver sin nya världsordning med lån och investeringar, ibland riskfyllt.
Har man gott om pengar, egna eller andras, ökar också risken för förluster på dåliga affärer. Kina kan ju fråga Grekland om saken.