Den som lånar pengar har rimligen förväntningar på sig att betala tillbaka så småningom. Såvida man inte har haft turen att få låna av Energimyndigheten. Sedan tidigare statsminister Göran Perssons (S) tid har myndigheten lånat ut över en halv miljard kronor och endast fått tillbaka 47 miljoner (DN 28/5).
Av allt att döma handlar det inte om att företagen som lånat pengarna mellan 2005 och 2016 på ett framgångsrikt sätt har kommit undan återbetalningskrav. I stället är det Energimyndigheten som helt enkelt inte brytt sig om att få tillbaka de utlånade pengarna, som skulle gå till grön teknik såsom klimatsmarta fönster, batterier och elmopeder. Utredningar om att återkräva felaktigt använda medel ska nu göras. Energimyndigheten ska även utreda om den i 14 fall har betalat ut statsstöd olagligt.
Missförhållandena är uppenbara och allvarliga. Statliga medel har betalats ut som lån, för att sedan inte krävas tillbaka. I flera fall tycks pengar dessutom ha gått till något helt annat än grön teknik.
Eftersom allmosorna har delats ut under elva år bör rimligen en mängd personer hållas ansvariga. Mellan 2005 och 2016 har Energimyndigheten haft fyra generaldirektörer, som alla borde ha satt stopp för den fejkade lånekarusellen. Nuvarande generaldirektör Robert Andrén tillträdde 2018 och menar att han inte kände till något om missförhållandena. Nu har han startat ett krisprojekt för att reda ut vad som skett. Men enligt företrädaren Erik Brandsma var Andrén i sin tidigare tjänst på regeringskansliet fullt insatt i problemen med lånen.
Det verkar således som att ansvariga på myndigheten, och på regeringskansliet, åtminstone mot slutet av perioden kände till de till lån förklädda gåvorna. Om tidigare generaldirektörer inte gjorde det är det en brist i sig. Hur kan flera hundra miljoner kronor i praktiken skänkas bort till företag med antaget gröna avsikter, utan att någon åtminstone ser till att Energimyndigheten slutar låna ut sådana medel?
Att de statliga medel som betalats ut av Energimyndigheten kallas för lån hindrar inte att det i praktiken har fungerat precis som andra stöd till miljörelaterade åtgärder. Ett tydligt exempel är regeringens så kallade Klimatkliv, som i vårändringsbudgeten får mer pengar. Tidigare i år visade Riksrevisionen att stödet till lokala åtgärder för minskade koldioxidutsläpp i regel är grovt ineffektivt, vilket alltså inte alls är till klimatets fördel. Men precis som fallet är med Energimyndigheten verkar statens intresse för öronmärkta klimatpengar försvinna så snart de är utbetalade till mottagaren.
Ineffektivt använda statliga medel är allvarligt i sig, men det är också att göra klimatet en björntjänst att kasta bort pengar i dess namn. Hur många energieffektiva tekniska lösningar hade Energimyndighetens miljoner kunnat bidra till om de lånats ut, eller investerats, på goda grunder och med rimliga krav? I stället står myndigheten med förlorade pengar och ett enormt saneringsarbete.