Yttrandefriheten upplever motgångar på många håll, men vann i alla fall i Tyskland en viktig seger nyligen. Den 4 oktober meddelade åklagarmyndigheten i Mainz att utredningen mot tv-programledaren Jan Böhmermann för brott mot lagen om förolämpning av företrädare för andra stater läggs ned.
Böhmermann hade nämligen i programmet Neo Magazin Royale läst upp en smädedikt om Turkiets president Recep Tayyip Erdogan, en dikt som minst sagt föll mindre väl ut i Turkiet. Sett till vad som påstås i dikten är upprördheten begriplig. Men, säger åklagaren, den aktuella dikten uttryckte inte en persons – Böhmermanns – uppfattning om Erdogan, utan skulle snarare tjäna som exempel på yttrandefrihetens gränser. Det blir ingen förolämpning om inte gärningsmannen uttrycker sina egna, uppriktigt kända åsikter. Böhmermann framförde dikten tydligt inom ramen för ett resonemang om den turkiska ledningens upprördhet över en sång som hade framförts i radiokanalen NDR några veckor tidigare. Dikten var uttryckligen en sammanställning av saker man ”inte får säga” i Tyskland – vilka man alltså får säga eftersom det skedde inom denna inramning.
Denna kollision mellan tysk populärkultur och officiell turkisk politisk värdighet är kanske ofrånkomlig. Att åklagarens och tidigare Böhmermanns distinktioner i fråga om uppsåt och inramning inte kommer att gå hem i Turkiet förefaller också uppenbart. Men vad som var förvånande i Böhmermannhistorien var dels att förbundskanslern – enligt sin talesperson – i ett samtal med Erdogan hade kallat dikten för ”medvetet kränkande” och att förbundsregeringen gav sin tillåtelse till utredningen av Böhmermanns eventuella brott, den utredning som nu har lagts ner.
I det specifika fallet kan man alltså konstatera att Tyskland är en fungerande rättsstat, där regeringens behov av goda relationer med andra länder inte tillåts påverka rättsväsendets bedömningar. Behöver det påpekas? Ja, faktiskt. I Storbritannien uppfattades det som att förbundskansler Angela Merkel hade varit svag i förhållande till Turkiet och att yttrandefriheten hade begränsats.
Tidskriften The Spectator anordnade en tävling om vem som kunde skriva den mest nedsättande dikten om den turkiske presidenten Erdogan – en tävling som för övrigt vanns av nuvarande utrikesministern Boris Johnson. Poängen med tävlingen skulle vara att i Storbritannien ”lever vi fortfarande fritt”, medan Merkel ”sätter Erdogans kritiker i fängelse”. Förenklingar om nationernas förhållningssätt kan vara tilltalande men var i detta fall felaktiga.
Men någon varaktig seger för yttrandefriheten är Böhmermannfallet knappast. Känsliga statschefer försöker kanske inte få någon fälld för brott mot lagen om förolämpning av andra länders företrädare igen – den är hursomhelst urmodig och det diskuteras om den ska avskaffas. Däremot finns ju alla möjliga andra påtryckningsmöjligheter av ekonomisk och politisk art. I synnerhet om frågor som rör satir och privatmoral är dessutom avstånden i fråga om världsåskådning avsevärda. Skämt kan utlösa internationella kriser. När det gäller humor har det inte skett någon globalisering.