Kamelfarmer, elcyklar och så kallade influencers. Skattepengar som finansierat tveksamma initiativ är en källa till bottenlös uppgivenhet. I vissa fall handlar det om verkningslöst slöseri men i värsta fall blir man som skattebetalare medfinansiär till något direkt skadligt. Den statliga utredningen om hur stöd som betalas ut av staten ska villkoras för att inte hamna i fel händer, som nu har presenterats, är efterlängtad.
Utredningens uppdrag var att föreslå ett enhetligt demokrativillkor för den statliga bidragsgivningen och att undersöka vilka utmaningar myndigheter och det civila samhället har med nuvarande lagstiftning.
Ett uppmärksammat fall var när Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor drog in sitt stöd till Sveriges förenade muslimer efter att de under lång tid bjudit in talare som bland annat propagerade att 12-åriga flickor som inte bär slöja hamnar i helvetet. Det är när sådana fall uppmärksammas, som man funderar över hur många som går under radarn. Särskilt när de indragna stöden enbart följer efter medial och inte intern granskning.
Hur mycket skattepengar lägger vi egentligen på att understödja föreningar som motarbetar samhällets fundament, och hur kan vi få ett slut på det?
En inte försumbar del av utredningen handlar om hur viktigt det civila samhället är för demokratin. Det är ett försvar av bidragen och en förklaring till varför regeringen inte vill dra in bidrag till alla föreningar som en lösning på problemet.
Självklart är det politiskt okänsligt att peka ut organisationer kopplade till enskilda religioner eller ideologier, därför är utredningen så bred och översiktlig som möjligt. Men det finns ungefär 250 000 ideella föreningar inom det civila samhället och de flesta är väl medvetna om att de stora problemen inte återfinns på fotbollsplaner, nykterhetsrörelsens scoutläger eller Frälsningsarméns sopplunch.
Därför har ett grundläggande villkor formulerats för att skala bort de värsta avarterna utan att störa resten. Det handlar om att man inte får utöva våld, hot, tvång eller kränka den enskildes grundläggande fri- och rättigheter, eller bryta mot principen om allas lika värde för att få bidrag.
Kraven är tämligen universella och något som samhället i stort kan ställa sig bakom. Dessvärre är de också väldigt generella och svårtolkade.
Utredningens bilaga ”Vägledning för handläggare” är tänkt att hjälpa, men det återstår att se hur mycket. Att sätta sunt förnuft på pränt är ingen garanti för att alla ska veta hur det efterlevs. Handledningen är mer en lättillgänglig omskrivning av villkoret än en konkret hjälp, men innehåller däremot bra formuleringar om allvaret i hur viktigt det är att granska alla ansökningar som kommer in noggrant.
Om utredningen hjälper skattebetalare att slippa finansiera extremism är det i vart fall ett tydligt steg i rätt riktning.