Hösten 2015, när den akuta flyktingkrisen kom till Sverige, var på många sätt omskakande. För människorna på flykt, för partierna som tog snabba beslut och för ledamöterna som röstade igenom förslagen i kammaren. På bara några veckor kom tiotusentals människor till vårt land – fler än som kom per år på nittiotalet – vilket fick regeringen att vända 180 grader i migrationspolitiken. En tvärvändning i ordets rätta bemärkelse.
Såhär i efterhand finns det såklart många som vill vara efterkloka och säga att man skulle gjort någon detalj lite annorlunda. Men vet ni en hemlighet? Det finns inga perfekta politiska beslut. Inte ens när man tröskar något genom utredningar, lagråd och remisser… Detaljer blir fel.
Jag vill dock säga att den vändning som skedde 2015 var nödvändig. Den akuta situationen, där människor som kom till Sverige sattes att bo i tält och tusentals ensamkommande barn försvann när våra sociala skyddsnät kollapsade – var ohållbar. De beslut som klubbades i Sveriges Riksdag var långtgående. Absolut. Vi gick från en väldigt frikostig migrationspolitik till en europeiskt låg nivå och för många var det säkert svårt att ta de beslut som krävdes.
Även för mig. Den som följt min politiska bana vet att jag är tämligen liberal. Men när man står inför ett problem av den omfattning som flyktingkrisen 2015 var – då får man döda vissa heliga kor för att komma framåt. Politik är nämligen inte bara känsla och fina ord. Det är också att fatta tuffa beslut och stå fast vid dem när det blåser.
Men minnet är kort.
Den regering som då såg hur svenskt mottagande kollapsade, är nu på väg att göra om gamla misstag. Med regeringens föreslagna amnesti för de som uppgav att de var under 18 när de kom år 2015, hotas rättssäkerheten och legitimiteten i mottagandet.
Ett ja är ett ja, och ett nej är ett nej – sa statsministern för bara några veckor sen. Men med regeringens nya linje blir ett nej till ett kanske. En utpekad grupp som kommit hit får plötsligt en särskild hantering. Anledningen till att regeringen inte orkar stå upp för sina migrationspolitiska beslut är att dessa människor uppehållit sig i landet i två år.
Den nya amnestin innebär dessutom inte att man ger ensamkommande barn en amnesti. Det man sagt är att alla de som uppgav att de var under 18 ska få amnesti, oavsett om de har skyddsskäl eller inte. Vi kan alltså ha en situation där de 20-åringar, som ljugit om sin ålder får stanna, men de som talat sanning ska utvisas. En märklig situation. Och ett långt ifrån självklart beslut.