Inger Enkvist (22/&) menar att eftersom livslängden ökar kommer dagens pensionssystem inte att räcka till. Hon utmålar ett scenario om en friare arbetsmarknad, och hon ger fackföreningar med flera stort ansvar för utvecklingen, när nuvarande finansiering inte kan fortgå. Inger Enkvist lyfter fram vikten av att "genast öka vårt eget pensionssparande", vilket torde gynna dem som har möjlighet att spara men sätta andra i utanförskap.
Om lika pensioner för alla hade politisk prioritet vore finansieringen inget problem, samtidigt som den föresatsen skulle bygga ett bättre samhälle. I dag växer klyftorna samtidigt som korruptionen ökar. Det är väl belagt att samhällen där rättvisa och jämlikhet står i fokus utvecklas bättre. Det har därför varit mycket glädjande att skolan från 1940-talet utvecklades utifrån den värdegrunden. Från 1990-talet har den trenden brutits och skolan förmår inte längre kompensera för ett växande utanförskap.
Pensionssystemet är ett annat område där jämlikhet borde vara riktmärke. Orättmätiga pensionsförmåner har blivit norm för många, medan mindre lyckligt lottade får hanka sig fram. Den välbeställde pensionären har oftast haft arbete och goda förutsättningar att ytterligare sörja för sin pension. Pensionärer med de lägsta pensionerna kan ha valt föräldraskap, avsatt tid för andra värden under några år, arbetat i låglöneyrken eller kanske drabbats av sjukdom, arbetslöshet, perioder av drogberoende eller andra ofrivilliga utanförskap.
Det är knappast en human strategi att dessa ska bestraffas med sämre villkor också efter sin pensionering. 1940-talets pensionsreform stadfäste lika pension till varje pensionär. En motsvarande reform i dag skulle förändra samhället.