Tidigare i år pekade den amerikansk-polska journalisten Anne Applebaum på att västvärlden enbart var tre val ifrån att gå under i den form vi nu har känt den. Hoten, menade hon, var Brexit, Donald Trump och Marine Le Pen. De två val som har varit har inte gått Applebaums väg.
Medierapporteringen har gått i samma fotspår. Grundläggande insikter i hur det här ens var möjligt saknas och i Sverige kablade TT ut artiklar om hur föräldrar kan tala med sina barn om att Trump har blivit president. Det är inte märkligt att vänstern har det kämpigt med den inställningen.
Donald Trump har utan tvekan kampanjat med en personlighet som saknar alla de civilisatoriska värden vi högaktar. Det innebär dock inte att domens dag är kommen. Vänsterns avgrundsvrål skulle också vara mer respektingivande om det inte dök upp vid varje valförlust. I USA har även Reagan, George Bush samt George W. Bush jämförts med Hitler. Här beskrevs Fredrik Reinfeldts regeringar, som knappast medförde något större högersväng att tala om, ofta som sällsynt kalla och hårda.
Detta beror på att vänstern anser sig ha vunnit, alla andra har fel. Det finns ingenting att debattera längre. De som inte håller med är därtill korkade rasister och sexister och en lång rad andra epitet. Givet detta är det inte märkligt att det med tiden har blivit svårare både att tilltala och skrämma väljarna.
Någon politikutveckling går det heller inte att tala om på vänsterkanten. I grund och botten erbjuder de socialdemokratiska partierna enbart den välfärdsmodell som Otto von Bismarck visade på under 1800-talets slut. Alla utmaningar möts med mer av samma sak: höjda skatter och bidrag.
På kultursidan har det hänt desto mer. Det är där hela vänsterutvecklingen har samlats. Det är dock sällan något som går att bygga politik på. När det råkar hända är det idel sådant som folk i allmänhet blir redigt förbannade på. Ett aktuellt typexempel är feministisk snöröjning. Andra exempel är att vissa ord absolut inte får användas medan andra går bra, det är inte lätt att hålla sig à jour med vilka ord som nu gäller. Besattheten av människors hudfärg är också något som helt saknar resonerande klangbotten hos befolkningen i stort som envisas med att vilja fokusera på egenskaper snarare än pigment.
Nattsvart är det dock inte, även om det kan kännas mörkt. Även om det kan se tyngst ut för vänstern just nu är vägen framåt densamma för alla som kämpar mot populismen. Fokusera på politiskt innehåll och ignorera identitet och etiketter. Historieprofessorn och USA-kännaren Lars Trägårdh sade på ett seminarium arrangerat av Axess magasin att den svenska insikten av jämförelserna med 1930-talet måste vara att det var bra att Socialdemokraterna definierade folkhemmet och inte nationalisterna som lanserade det.
Med dagens uttryck skulle agerandet ha stämplats som att S fiskade i bruna vatten – poängen är dock att det ska vi vara väldigt glada för. Kampen mot populismen är helt enkelt en kontaktsport.