Samma vecka som president Uhuru Kenyatta bedyrade att hans land är säkert och hävdade att andra länders avrådande reserekommendationer är vilseledande inträffade det fasansfulla terrordådet på Garissa University College i östra Kenya. Efter att 147 personer dödades på en dag görs en annan analys: Kenyas säkerhet och sammanhållning är hotade, och det både utifrån och inifrån.
Det yttre hotet är väl känt. Terrorgruppen al-Shabab (”ungdomen”) har genomfört en rad attacker i Kenya, mest spektakulär bland dem gisslandramat på köpcentret Westgate i Nairobi hösten 2013. Redan 2011 företog det kenyanska försvaret en militär intervention i Somalia efter en rad kidnappningar som knöts till al-Shabab. Såväl gisslandramat i Westgate som attacken i Garissa har beskrivits som vedergällningsaktioner.
Det inre hotet har fått ett ansikte i Abdirahim Abdullahi, den unge kenyanske medborgare som har blivit identifierad som en av gärningsmännen bakom massakern. På något vis hade denne till synes väletablerade unge man radikaliserats – vilket väcker frågan om hur många andra som har gått samma väg. Att militärt slå tillbaka al-Shabab i Somalia är sannolikt en enklare uppgift än att bekämpa den ideologi som rörelsen med framgång har spridit till Kenya, och den infrastruktur som har etablerats där. ”Det är ett faktum att terrorbekämpningen har försvårats därigenom att de som planerar och finansierar denna brutalitet är djupt inbäddade i vårt samhälle och har setts som vanliga, ofarliga människor”, sa president Kenyatta i sitt tal efter massakern.
Det kenyanska politiska etablissemanget har tidigare fått kritik för att det har bemött terrorhotet med hårda tag och generella anklagelser, snarare än att ta itu med dess grundorsaker: marginalisering och maktlöshet bland landets muslimer. Al-Shabab har, enligt ansedda International Crisis Group, utnyttjat denna möjlighet och ”avsiktligt tagit sikte på Kenyas religiösa och etniska skiljelinjer och använt sociala och ekonomiska missförhållanden för att fördjupa politiska konflikter”.
Kanske inte så förvånande gör president Kenyatta en annan bedömning. ”Det är olyckligt”, sa han i sitt tal, ”att det sprids en berättelse om hur kenyanska somalier och muslimer blir offer för marginalisering och förtryck av resten av Kenya. Inget kunde vara mer avlägset från sanningen.” Att reaktionen kommer att bli en annan än den som somliga internationella bedömare efterlyser, är därmed ingen vågad slutsats.
Presidentens strävan att upprätthålla Kenyas rykte som säker turistdestination kommer också att behöva återupptas; tidigare attacker har fått en direkt negativ effekt på sysselsättning och investeringar. Men där tidigare attacker har slagit mot den växande medelklassens intressen, utfördes den senaste i landets periferi. ”Garissa ligger i en avlägsen del av landet och är en stad som alltid har funnits på listan över platser som man ska undvika”, som en researrangör uttrycker det. Den stora utmaningen efter attentatet på Garissa University College kommer därför att bli en annan: att värna landets sammanhållning och territoriella integritet.