Röda fanor, sång och kamplust. Få saker är så förknippat med Socialdemokraterna som första maj. På arbetarrörelsens dag spred både politiska och fackliga höjdare ut sig över landet för att tala om sitt budskap. Om någon börjat tvivla på att S företräder arbetarna var första maj dagen då det tvivlet skulle släckas. Det lyckades säkert med några, men för väldigt många löntagare, också inom fackföreningarna, är S långt ifrån det självklara valet.
För många har Socialdemokraterna stått för trygghet och stabilitet. Något som S på senare tid haft svårt att infria, mycket på grund av att verkligheten har förändrats. Sveriges största parti har märkvärdigt svårt att hitta en politik för denna nya verklighet. Numera räcker därför de politiska linjerna inte längre än retoriken, i vilken S nu säger sig alltid ha stått för en hård migrationspolitik. I praktiken gör man det fortfarande inte utan väljer hellre att konstruera undantag i asylrätten för personer utan skyddsskäl. Detta sätt att försöka göra alla glada har gjort att många väljare gått förlorade.
I valrörelsen tänker dock S skingra all tvetydighet. Det ska handla om trygghet i form av välfärd och rättsväsende. Detta kan dock inte göras om skatten sänks, påstår finansminister Magdalena Andersson (S). Inte heller om arbetskraftsinvandringen lämnas vind för våg. Därför måste den skärpas. För att alla som kan jobba också ska jobba kräver S att arbetsgivare tvingas välja svenska arbetslösa i första hand.
Socialdemokraterna erkänner, delvis, att det tagit för lätt på de problem som uppstår med en alltför kravlös invandring. Av den anledningen hade många utrikes födda inget jobb att vara lediga från på första maj. De flesta partier är överens om att arbetslösheten i den gruppen måste minska, men S vill göra det samtidigt som anställningstryggheten ska stärkas och den svenska modellen bevaras. Närheten till LO är en garanti för att S alltid kommer att prioritera dem som har jobb framför dem som inte har det, kosta vad det kosta vill.
Även om väljarstödet för Socialdemokraterna sjunker tycks självförtroendet bestå hos partiledare tillika statsminister Stefan Löfven. I en intervju i tidningen Arbetet (26/4) beklagar han sig över att partiet inte har majoritet i riksdagen, ens med stöd från V och MP. En historiskt sett ovan situation för S, oturligt nog för Löfven är det sannolikt så det kommer att se ut framöver. En riksdagsmajoritet är därför en långsökt önskan. Det tidigare dominanta S måste lära sig att vara ödmjukt inför den politiska verklighet som nu råder.
Socialdemokraterna fortsätter att kallas sig Framtidspartiet. Trots att politiken blir allt mer tillbakablickande, med den svenska modellen och frikostig välfärd i högsta hugg, i utbyte mot höga skatter och hårda tag mot arbetsinvandring om än inte asylinvandring. Den dag Socialdemokraterna inser att partiets kalkyler inte längre går ihop, att världen faktiskt har ändrats, kommer något intressant ske. Där är vi inte ännu.